Springsteenskt – Del 8
Little Steven, Miami Steve, Steve van Zandt var Bruce Springsteens närmaste polare under många år. Men han klarade sig rätt bra själv också...och får bli den som avslutar helgens tema.
LITTLE STEVEN – MEN WITHOUT WOMEN - 1982
Jag har inga invändningar mot dem som tycker Little Stevens skivor är lite väl stökiga och ofokuserade. För det är sant. Men det är också alldeles sant att det är blixtrande fräck garagerock, blandat med en hel del pompös amerikansk östkustrock spetsad med hetsig och rykande het soul.
Men Without Women är Steve van Zandts första soloplatta, som kom till när han (tillfälligt) lämnade E Street Band i början av 80-talet.
Redan då hade Miami Steve – som han också kallades – bevisat sin skicklighet som producent (åt bland annat Southside Johnny), låtskrivare och givetvis som den hotfullt vildögde och karismatiske gitarristen i E Street Band. Resultatet lät inte vänta på sig.
Men Without Women är en lysande platta för den som gillar stökig garagerock, men också för alla de som har/hade Bruce Springsteen som sin stora hjälte.
Little Steven höjer dessutom temperaturen ytterligare genom att blanda i väl avvägda doser soul och funk i sin musik. Mina favoriter är de två soulinspirerade låtarna Princess Of Little Italy och Lyin´ In A Bed Of Fire.
Skivan blir inte sämre av Little Stevens kaxiga och fräcka attityd som på något sätt genomsyrar hela plattan.
Det är opolerat, stökigt, påträngande och elakt. Så jag har full förståelse för folk som avskyr den här skivan. Men jag kan inte göra annat än att rekommendera den!
Nr: 337/2222
Little Steven, Miami Steve, Steve van Zandt var Bruce Springsteens närmaste polare under många år. Men han klarade sig rätt bra själv också...och får bli den som avslutar helgens tema.
LITTLE STEVEN – MEN WITHOUT WOMEN - 1982
Jag har inga invändningar mot dem som tycker Little Stevens skivor är lite väl stökiga och ofokuserade. För det är sant. Men det är också alldeles sant att det är blixtrande fräck garagerock, blandat med en hel del pompös amerikansk östkustrock spetsad med hetsig och rykande het soul.
Redan då hade Miami Steve – som han också kallades – bevisat sin skicklighet som producent (åt bland annat Southside Johnny), låtskrivare och givetvis som den hotfullt vildögde och karismatiske gitarristen i E Street Band. Resultatet lät inte vänta på sig.
Little Steven höjer dessutom temperaturen ytterligare genom att blanda i väl avvägda doser soul och funk i sin musik. Mina favoriter är de två soulinspirerade låtarna Princess Of Little Italy och Lyin´ In A Bed Of Fire.
Det är opolerat, stökigt, påträngande och elakt. Så jag har full förståelse för folk som avskyr den här skivan. Men jag kan inte göra annat än att rekommendera den!
Nr: 337/2222
Det har varit roligt att läsa dina Springsteenska artiklar Olle!
SvaraRaderaEtt av årets fynd för egen del skulle helt klart kunnat platsa att få en egen artikel; Graham Parker (& the Rumours). Har under året hittat skivorna Heat Treatment (1976) och The Up Escalator (1980, som ju Bruce är med och sjunger på och Danny Federici spelar orgel på) i olika reabackar för tio spänn styck och de har spisats ganska ofta hemma.
Det är orättvist hur vissa artister blir hyllade över hela världen (Springsteen tex) medan andra -åtminstone i Sverige - blir helt bortglömda (Parker). Det är roligt när man likt nån slags musikarkeolog återupptäcker gamla artister eller skivor som av någon outgrundlig anledning fallit ur rockhistorien!
Med vänlig hälsning,
Rikard
Ahh...Graham Parker! Vad bra hans skivor var, de du nämner inte minst, så det var bra fynd du gjorde.
SvaraRaderaJag hade faktiskt ingen koll på att Springsteen var med på dem, så jag får väl damma av dem igen, för de står här nånstans i samlingen.
Jag gillar Parkers tidiga plattor bäst, de han gjorde innan han stack till USA.