GRAND FUNK RAILROAD – E PLURIBUS FUNK - 1972
Det som är riktigt, riktigt fräck med E Pluribus Funk är så klart skivomslaget. Det är runt, en silverdollar. Den idén ska Grand Funk Railroad ha all ära för. Det är läckert.
Synd bara att man inte kan säga det om Grand Funks musikaliska insats på skivan. E Pluribus Funk är inte särskilt rolig att ha att göra med.
Eller, okej då. Det är rätt sjysst rock´n´roll. Inga krusiduller, rätt mycket energi och en fläskig orgel som stånkar på ordentligt i bakgrunden. Och sångaren Mark Farner är bra på att skrika.
Med såna förutsättningar är det lite trist att det inte finns några bra låtar på skivan. Inte en enda faktiskt. Ingen som jag kommer ihåg bara några minuter efter att vinylen slutat snurra på tallriken.
Men jag ska erkänna att det inte är tråkigt alls att lyssna på E Pluribus Funk. Trevlig ”good old rock´n´roll” i så där 30 minuter. Det finns nämligen inte några direkt dåliga låtar heller...
Så om nån påstår att det E Pluribus Funk skulle vara ett av 1972 års bästa album, då är det lögn. Men skivomslaget borde vara ett av de fräckaste...
Nr: 1307/2222
Det som är riktigt, riktigt fräck med E Pluribus Funk är så klart skivomslaget. Det är runt, en silverdollar. Den idén ska Grand Funk Railroad ha all ära för. Det är läckert.
Eller, okej då. Det är rätt sjysst rock´n´roll. Inga krusiduller, rätt mycket energi och en fläskig orgel som stånkar på ordentligt i bakgrunden. Och sångaren Mark Farner är bra på att skrika.
Med såna förutsättningar är det lite trist att det inte finns några bra låtar på skivan. Inte en enda faktiskt. Ingen som jag kommer ihåg bara några minuter efter att vinylen slutat snurra på tallriken.
Så om nån påstår att det E Pluribus Funk skulle vara ett av 1972 års bästa album, då är det lögn. Men skivomslaget borde vara ett av de fräckaste...
Nr: 1307/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar