POLICE – ZENYATTA MONDATTA – 1980
Det kan vara så att Zenyatta Mondatta är ett av de bästa new wave-album som någonsin getts ut (säger jag nu, jag har säkert sagt annat vid andra tillfällen, det finns så många bra new waveplattor). Det finns ju inte ett svagt spår på den plattan.
Police gjorde i alla fall varken tidigare eller senare något bättre. Don´t Stand So Close to Me, Canary in a Coalmine, De Do Do Do De Da Da Da och Driven to Tears är fortfarande fantastiskt bra poplåtar.
Men den här LP:n brukar konstigt nog underskattas. Det hänger nog på att det finns fyra instrumentala låtar på skivan. Men lyssna bara på Voices Inside My Head och Andy Summers Behind My Camel.
Det är ruggigt bra pop, för att inte säga något av det mest innovativa från den här tiden. Jag som trodde Police gjort slut på sina ideér efter Regatta del Blanc. Så fel jag hade. Idétorkan slog till på Synchronicity i stället. Men det var ju en senare fråga.
Jag såg the Police på Scandinavium i Göteborg 1980, precis när Zenyatta Mondatta hade kommit ut. Det är en av de stora konserterna jag varit på. Energin var magisk.
På den tiden var Sting ingen bitter jetset-cyniker, utan en fräck nykomling. Det blev en glödande het konsert där Sting hade publiken i sitt grepp redan från första tonen.
De spännande och fräcka låtarna från Zenyatta Mondatta var naturligtvis höjdpunkterna. Ska- och reggeainfluerad pop, småkåta melodier med sugande rytmer. Och dessutom ovanligt smarta texter, för att vara ett brittiskt new wave-band.
Nr: 353/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Det kan vara så att Zenyatta Mondatta är ett av de bästa new wave-album som någonsin getts ut (säger jag nu, jag har säkert sagt annat vid andra tillfällen, det finns så många bra new waveplattor). Det finns ju inte ett svagt spår på den plattan.
Det är ruggigt bra pop, för att inte säga något av det mest innovativa från den här tiden. Jag som trodde Police gjort slut på sina ideér efter Regatta del Blanc. Så fel jag hade. Idétorkan slog till på Synchronicity i stället. Men det var ju en senare fråga.
På den tiden var Sting ingen bitter jetset-cyniker, utan en fräck nykomling. Det blev en glödande het konsert där Sting hade publiken i sitt grepp redan från första tonen.
De spännande och fräcka låtarna från Zenyatta Mondatta var naturligtvis höjdpunkterna. Ska- och reggeainfluerad pop, småkåta melodier med sugande rytmer. Och dessutom ovanligt smarta texter, för att vara ett brittiskt new wave-band.
Nr: 353/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (se länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar