Både easylistening och krautrock

NIAGARA – S.U.B. - 1972

Jag kan inte påminna mig att världsmusik existerade som eget fenomen i början av 70-talet. Det Niagara och Klaus Weiss höll på med var dock utan tvivel det. Utan egen etikett hamnade hans skivor någonstans i ingenmansland mellan jazzfusion och något som skulle kunna påminna om easylistening.

Låt mig utveckla det. Första skivan från Klauss Weiss var mer än bokstavligt talat naken, den bestod uteslutande av trumbeats i 40 minuter, vilket var fascinerande i sig. S.U.B är andra skivan från denna österrikiske trummatador och här tar han sin idé ett steg längre ut och närmar sig faktiskt krautrocken.

S.U.B är mer av samma, trummornas eviga dunkande har något hypnotiskt över sig, men här har Weiss i vissa sektioner lagt till både en psykedelisk fuzzgitarr, flöjt och till och med blås.

Det gör denna skiva lite mer behaglig men framför allt mer omväxlande och enklare att lyssna på. Det är kanske orsaken till att detta i original svårhittade album är både eftersökt av samlare och givetvis också dyrt. Min reissue från 2016 höll dock en normal prisbild.

Den koppling jag nu kommer att göra kan säkert verka lite långsökt. Jag påstår att Niagara genom sin utvecklade instrumentering också tog ett ofrivilligt steg mot easylistening och de där massproducerade tyska tanzplattorna som var så populära i början av 70-talet, bakgrundsmusik att spela på diverse fester och sammankomster.

Något som slog mig tämligen omgående var nämligen att musiken på S.U.B i rakt nedstigande led går att jämföra med det beryktade albumet Fantastic Party från lika omtalade skivbolaget Maritim, dock utan att vara fullt så ”psykedeliskt”. Det i sin tur gör att jag är benägen att placera S.U.B om inte i så åtminstone i närheten av krautrockfacket.

Nr: 356/2222