WILMER X – PONTIAC TILL HIMMELEN – 1993
I mitten av 90-talet kom den ena Wilmer-plattan efter den andra som man hade lite svårt att skilja från alla andra. Säkert bra radiopop, men inget man gjorde sig besvär med att komma ihåg.
Pontiac till himmelen är ett av dessa album som förutom ett ganska fräckt intro (Tänd dina eldar), en sjysst hitlåt (Slaget om en flickas hjärta), en ironiker (Ah du, hur fan ser du ut) och en låt där Wilmer X visar sig från sin mest känslosamma sida (Fanny i fönstret), blev ännu en sån där CD man visserligen köpte, men bara lyssnade på någon enstaka gång och därefter ställde i hyllan.
För min del blev det dock lite mer än så. Samma vecka skivan släpptes fick jag ett extraknäck som speaker på en innebandyturnering. De som hade hand om turneringen ville absolut att Slaget om en flickas hjärta skulle spelas helst mellan varje match.
Blev det för tjatigt gick de med på att en del andra låtar från skivan spelades också. Det blev en heldag med Wilmer X i Norrahammars Sporthall. Så visst, jag fick min beskärda del av Pontiac till himmelen. Jag har inga ytterligare kommentarer.
Nr: 22/CD
I mitten av 90-talet kom den ena Wilmer-plattan efter den andra som man hade lite svårt att skilja från alla andra. Säkert bra radiopop, men inget man gjorde sig besvär med att komma ihåg.
Blev det för tjatigt gick de med på att en del andra låtar från skivan spelades också. Det blev en heldag med Wilmer X i Norrahammars Sporthall. Så visst, jag fick min beskärda del av Pontiac till himmelen. Jag har inga ytterligare kommentarer.
Nr: 22/CD
Jag tycker nog det finns fler riktigt bra låtar här än de du nämner. "Teddys rum", "Kan du gå på vatten", titellåten och den om Johnny Bode exempelvis. Och "Hoppas på regn" är för mig en av de stora Wilmer-låtarna. Det finns ett par bagateller här, som singlarna, men det gör det på alla Wilmer-plattor.
SvaraRaderaÖverhuvudtaget har jag lite svårt att förstå den här bilden av att bandet blev så mycket annorlunda efter att de slog igenom på riktigt, sent 80-tal och tidigt 90-tal. Tycker man hör en tydlig linje i princip från första singeln och framåt. Man ska nog ha upptäckt, och fallit för, bandet under dess mest stökigt endimensionella period för att inte kunna skriva under på det. (Å andra sidan var det just då jag själv upptäckte och lärde mig älska Wilmer, så jag vet inte...)
Håller me dig Spiring... ;-)
Radera