Ett dylanskt framgångsrecept

BOB DYLAN – WORLD GONE WRONG – 1993

Dylan fick med World Gone Wrong en grammy för bästa ”traditionella folkalbum”. Det är ett avskalat album med bara Dylan på munspel och gitarr, inget annat. Ett tidigare dylanskt beprövat framgångsrecept som givetvis gick bra den här gången också.

Jag har däremot lite svårt för den här plattan, liksom för de flesta andra dylanalbum i denna genre. När han sätter den där tjuriga och buttra sidan till kan Dylan vara skitjobbig att ha att göra med. När det som den här gången dessutom nästan uteslutande handlar låtar med mörkare motiv blir det inte enklare. När skivan var ny fanns den inte på vinyl vad jag vet (men den dök upp för något år sedan).

Därför blev det en CD-skiva som fått stå undangömd och samla damm i ganska många år. Kommer ihåg att jag lyssnade ingående på plattan när den var ny. Först med stort intresse och en hel del nyfikenhet som på 90-talet följde med alla nya dylanplattor, man visste ju aldrig riktigt vad han hade hittade på. Det här skulle dock kunna vara en fristående fortsättning på Good As I Been To You.

Det där intresset gick över rätt fort och World Gone Wrong spelades sen lite förstrött i bakgrunden med hopp om att det skulle dyka upp något jag verkligen gillade med den. Det gjorde det inte.

Sen dess har jag inte spelat den förrän nu. Jag tycker ungefär likadant nu som då. För mig är detta ett jobbigt dylanalbum, ett av de jobbigaste att komma överens med.

Okej, jag vet att både kritiker och många fans gillar den här skivan väldigt mycket. Men jag kan inte bli kompis med World Gone Wrong.

Tre låtar har jag dock hittat som nog borde nämnas med viss respekt; titelspåret World Gone Wrong så klart, mystiska Jack-A-Roe och självklart romantiska Blood In My Eyes.

Nr: efter moget övervägande borttagen ur samlingen.