ULF LUNDELL – NÅDENS ÅR – 1978
När den här LP:n dök upp bakom skivdisken på Skivor & Band orsakade den viss panik.
1. Jag hade inga pengar.
2. Jag älskade varenda låt (lyssnade på den i hörlurar).
3. Av principskäl kunde jag inte köpa den.
1. Pengafrågan löste sig, det fanns ju studiebidrag även på den tiden. Men just den gången fick jag lämna skivan kvar i affären. Ett par dagar senare var jag tillbaka, då blev den min.
2. Nådens år var en ohygglig skillnad jämförd med Lundells två tidigare album, Vargmåne och Törst. Det här var rockstjärnan Ulf Lundell med ett synnerligen kompetent band bakom sig. Produktionen, soundet, var både tuffare, säkrare och betydligt snyggare än på de tidigare plattorna. Här finns dessutom flera av de Lundell-låtar jag fortfarande tycker tillhör hans bästa; Warum All This Black Stuff, Kitsch, Vit flagg och givetvis Snön faller och vi med den. I min tanke är detta fortfarande än av Lundells starkaste album vid sidan av Vargmåne, Törst och Längre inåt landet.
3. Och så det här med principen, som nu för tiden kan tyckas lite fånig. Men så var det inte då, jag garanterar. Det var nämligen så här: Grabbar som lyssnade på Ulf Lundell kunde inte samtidigt gilla ABBA. Så var det bara. Det fanns folk som lämnade privata fester i protest när Dancing Queen spelades på stereon, tro det om du vill.
När jag stod där på Skivor & Band med hörlurarna över öronen och läste textbladet såg jag att Agneta Fältskog var med och sjöng i kören på Snön faller...(vilket jag så här i efterhand inser var ohyggligt stort, Nådens år spelades ju in under ABBA:s storhetsperiod). Eftersom jag inte hade råd att köpa skivan då kändes detta nästan som en lättnad. Då hade jag ju en orsak...
Som tur var höll jag inte på ABBA-principen särskilt hårt och blev som sagt några dagar senare ändå ägare till Nådens år. Det köpet fick jag äta upp, inte minst när Snön faller gick upp på Svensktoppen några veckor senare...men trots det har jag aldrig ångrat Nådens år, tvärtom.
Det finns förresten två versioner av LP:n, Nådens år och den censurerade Dådens år. Ulf Lundell hade nämligen inte rätten att använda texten i låten Den lille landstrykaren (en dikt av William Blake översatt av Viveca Heyman).
Han tvingades dra in Nådens år, som redan sålt guld, och ersätta den med Dådens år, där Den lille landstrykaren är utbytt mot Ack Blake käre Blace, som har samma melodi men där texten är utbytt mot en ”nidvisa” om översättaren.
Nr: 87/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har det här inlägget tidigare tidigare, men ger nu Nådens år en ny chans.
När den här LP:n dök upp bakom skivdisken på Skivor & Band orsakade den viss panik.
1. Jag hade inga pengar.
2. Jag älskade varenda låt (lyssnade på den i hörlurar).
3. Av principskäl kunde jag inte köpa den.
2. Nådens år var en ohygglig skillnad jämförd med Lundells två tidigare album, Vargmåne och Törst. Det här var rockstjärnan Ulf Lundell med ett synnerligen kompetent band bakom sig. Produktionen, soundet, var både tuffare, säkrare och betydligt snyggare än på de tidigare plattorna. Här finns dessutom flera av de Lundell-låtar jag fortfarande tycker tillhör hans bästa; Warum All This Black Stuff, Kitsch, Vit flagg och givetvis Snön faller och vi med den. I min tanke är detta fortfarande än av Lundells starkaste album vid sidan av Vargmåne, Törst och Längre inåt landet.
3. Och så det här med principen, som nu för tiden kan tyckas lite fånig. Men så var det inte då, jag garanterar. Det var nämligen så här: Grabbar som lyssnade på Ulf Lundell kunde inte samtidigt gilla ABBA. Så var det bara. Det fanns folk som lämnade privata fester i protest när Dancing Queen spelades på stereon, tro det om du vill.
När jag stod där på Skivor & Band med hörlurarna över öronen och läste textbladet såg jag att Agneta Fältskog var med och sjöng i kören på Snön faller...(vilket jag så här i efterhand inser var ohyggligt stort, Nådens år spelades ju in under ABBA:s storhetsperiod). Eftersom jag inte hade råd att köpa skivan då kändes detta nästan som en lättnad. Då hade jag ju en orsak...
Som tur var höll jag inte på ABBA-principen särskilt hårt och blev som sagt några dagar senare ändå ägare till Nådens år. Det köpet fick jag äta upp, inte minst när Snön faller gick upp på Svensktoppen några veckor senare...men trots det har jag aldrig ångrat Nådens år, tvärtom.
Han tvingades dra in Nådens år, som redan sålt guld, och ersätta den med Dådens år, där Den lille landstrykaren är utbytt mot Ack Blake käre Blace, som har samma melodi men där texten är utbytt mot en ”nidvisa” om översättaren.
Nr: 87/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har det här inlägget tidigare tidigare, men ger nu Nådens år en ny chans.
Med tanke på att jag är överens om att de andra tre albumen du nämner förmodligen är Lundells starkaste så skiljer sig våra känslor inför Nådens År oväntat mycket. I mina öron är detta ett av hans svagare album.
SvaraRaderaDelvis har detta att göra med det spinkiga sterila soundet, men framför allt är det nog albumets tre "rocklåtar" som känns sega, fantasilösa och anonyma. Noll sväng och inga hakar. Att det hela sen inleds med Uffes egna pianoplink är kanske en detalj i det stora hela, men det gör inte saken bättre.
Nå, jag gillar i alla fall balladerna som avslutar respektive sida. Men framför allt gillar jag "Tisdag morgon". Som av outgrundlig anledning inte fick komma med på LPn.