KINKS – ARTHUR (OR THE DECLINE AND FALL OF THE BRITISH EMPIRE) – 1969
Bakom ett hopplöst långt namn, ett konceptalbum till en tv-film som aldrig blev av och ganska fåniga texter döljer sig Kinks förmodligen allra bästa album.
Ray Davies låttexter blev inte alltid jättebra, ibland kunde det bli lite banalt, och som i det här fallet kryptiskt, då den tv-film han skrev låtarna till aldrig blev av. Det lämnar oss med ännu ett konceptalbum från Kinks som bara av den anledningen aldrig blev särskilt uppmärksammat på sin tid.
Jag påstår dock att Arthur är Kinks sista riktigt stora album, ett av dem bandet ska kommas ihåg för, kanske till och med i synnerhet det album Kinks för tid och evighet ska räknas in bland de allra största hjältarna.
Storheten med Arthur är inte låttexterna, som på en del andra kinksplattor, utan för de fantastiska popmelodierna. Som låtskrivarna var nog Ray Davies som allra bäst i slutet av 60-talet, tänk bara på skivor som The Village Green Preservation och Something Else.
Därför är det nu kanke på sin plats att presentera några av skivans storheter, och självklart börjar jag då med Victoria, som är första spåret, en lysande hit som långt före sin tid flörtar med både punk och new wave.
Some Mother´s Son är en bitsk antikrigslåt och följs upp av Brainwashed som om Elvis Costello haft den som förebild hade gjort, om möjligt, ännu bättre plattor än My Aim Is True och This Years Model.
Mitt favoritspår är tveklöst Shangri-La, som dessutom blev en av få hitsinglar från skivan och än idag ska räknas till de största britpoplåtar som spelats in.
Efter att nu lyssnat på skivan jag-vet-inte-hur-många-gånger har jag inte upptäckt ett enda svagt spår eller ens knölig passage (utom möjligtvis Dave Davies gitarrjam i Australia vilket dock helt och hållet vägs upp av den briljanta reklaminledningen).
Arthur är en av de där få skivorna som är lysande redan första gången man hör den och sen bara blir bättre och bättre för varje gång den spelas. Tveklöst kan jag rekommendera albumet som absolut nödvändigt i skivsamlingen.
Jag har dessutom skivan både i mono och stereo då min skiva är ett dubbelalbum, en reissue från 2011 med två skivor. Vilket jag inte tycker var en särskilt bra idé, jag hade nöjt mig med en av versionerna och i stället fått med en bunt tidigare outgivna och obskyra outtakes eller något liknande.
Nr: 399/2222
Bakom ett hopplöst långt namn, ett konceptalbum till en tv-film som aldrig blev av och ganska fåniga texter döljer sig Kinks förmodligen allra bästa album.
Storheten med Arthur är inte låttexterna, som på en del andra kinksplattor, utan för de fantastiska popmelodierna. Som låtskrivarna var nog Ray Davies som allra bäst i slutet av 60-talet, tänk bara på skivor som The Village Green Preservation och Something Else.
Därför är det nu kanke på sin plats att presentera några av skivans storheter, och självklart börjar jag då med Victoria, som är första spåret, en lysande hit som långt före sin tid flörtar med både punk och new wave.
Arthur är en av de där få skivorna som är lysande redan första gången man hör den och sen bara blir bättre och bättre för varje gång den spelas. Tveklöst kan jag rekommendera albumet som absolut nödvändigt i skivsamlingen.
Jag har dessutom skivan både i mono och stereo då min skiva är ett dubbelalbum, en reissue från 2011 med två skivor. Vilket jag inte tycker var en särskilt bra idé, jag hade nöjt mig med en av versionerna och i stället fått med en bunt tidigare outgivna och obskyra outtakes eller något liknande.
Nr: 399/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar