PETER GABRIEL – PETER GABRIEL 2 – 1978
Ett av pophistoriens bästa album. Ja, jag menar precis så. Ett popalbum. Och ett lysande sådant. Det är dock Gabriels sista, innan han bytte spår och blev radikal.
Men kritikerna, och en hel del gamla genesisfans, sågade skivan när den var ny. Men det var andra tider, mitt i punkvågen. Och så vill de ju så gärna kunna stoppa in Gabriel i Genesisfacket. Men se det gick inte.
Jag tror skivan fått viss upprättelse de senaste åren, men Peter Gabriels tvåa är följaktligen mycket, mycket bättre än sitt rykte. Ger man sig tid att lyssna på den, det är skivan värd, hittar man en samling oförglömliga popballader och tuffa gitarrockers.
Tvåan skiljer sig åtskilligt från debutalbumet året innan. Här är Gabriel tydlig och konsekvent i sitt låtval. Han tar ett långt steg från Genesis musikaliskt och blir dessutom samhällskritiker.
Låtarna är kraftfulla. Som On the Air till exempel, skivans inledning, en mäktig sak. DIY är inget annat än fräck gitarrock. Missa inte heller geniala Animal Magic och Perspective, marken skakar och hjärtat slår dubbelslag på de extra känsliga.
Men håll i er nu. Balladerna är ännu bättre. Home Sweet Home går inte att låta bli att älska, Mother of Violence och Indigo är något av det vackraste och känsligaste Peter Gabriel någonsin spelat in fram till idag.
Peter Gabriel låg 1978 steget före, han var minst sagt långt före sin tid. Skivan kom mitt i vågsvallet av new wave och punk, där allt skulle låta som det kom direkt från garaget.
Men soundet på skivan låter som den spelats in minst tio år senare, alltså i slutet av 80-talet. Det går inte att utelämna att Gabriels sound sedan dess kopierats av 1000-tals.
Gabriel lockade med flera rutinerade musiker i detta projekt, bland annat Roy Bittan, Bruce Springsteens pianist i E Street Band. Men framför andra märks Robert Fripp, som producerade och tillsammans med Gabriel bland annat skrev Exposure, en låt som sen gick igen och gav namn till Fripps eget soloalbum året efter.
Gabriels tvåa ingår därför i Fripps så kallade MOR-trilogi tillsammans hans egen platta samt överraskande nog Daryl Halls album Sacred Songs från 1980 där Robert Fripp producerade och dessutom spelade gitarr.
Nr: 65/2222
OBS! Jag har skrivit om detta album tidigare. När jag skaffade ett nytt orepat och skinande blankt ex och slängde ut min gamla repiga fick jag anledning att skriva om den igen. Det är den värd.
Ett av pophistoriens bästa album. Ja, jag menar precis så. Ett popalbum. Och ett lysande sådant. Det är dock Gabriels sista, innan han bytte spår och blev radikal.
Låtarna är kraftfulla. Som On the Air till exempel, skivans inledning, en mäktig sak. DIY är inget annat än fräck gitarrock. Missa inte heller geniala Animal Magic och Perspective, marken skakar och hjärtat slår dubbelslag på de extra känsliga.
Men håll i er nu. Balladerna är ännu bättre. Home Sweet Home går inte att låta bli att älska, Mother of Violence och Indigo är något av det vackraste och känsligaste Peter Gabriel någonsin spelat in fram till idag.
Men soundet på skivan låter som den spelats in minst tio år senare, alltså i slutet av 80-talet. Det går inte att utelämna att Gabriels sound sedan dess kopierats av 1000-tals.
Gabriel lockade med flera rutinerade musiker i detta projekt, bland annat Roy Bittan, Bruce Springsteens pianist i E Street Band. Men framför andra märks Robert Fripp, som producerade och tillsammans med Gabriel bland annat skrev Exposure, en låt som sen gick igen och gav namn till Fripps eget soloalbum året efter.
Gabriels tvåa ingår därför i Fripps så kallade MOR-trilogi tillsammans hans egen platta samt överraskande nog Daryl Halls album Sacred Songs från 1980 där Robert Fripp producerade och dessutom spelade gitarr.
Nr: 65/2222
OBS! Jag har skrivit om detta album tidigare. När jag skaffade ett nytt orepat och skinande blankt ex och slängde ut min gamla repiga fick jag anledning att skriva om den igen. Det är den värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar