Sjysst liveplatta men lite dåligt ljud

IAN HUNTER BAND – LIVE AT ROCKPALAST – 2016

Med förväntningar så högt uppskruvade att fingrarana nästan darrade när nålen skulle siktas in på skivtallriken förberedde jag mig på en helkväll med Ian Hunter och Mick Ronson i Grugahalle i Essen, troligen 1980.

Det var en liveinspelning från deras promotionturné för nya liveplattan Welcome To The Club. Jag vet exakt hur bra den liveplattan är, så jag såg verkligen fram mot Live At Rockpalast, men blev lite besviken.

Jag blev så klart inte missnöjd med Ian Hunters framträdande, Mick Ronsons gitarr eller låtvalet, allt är så klart fantastiskt bra. Inledningen med F.B.I och därefter Once Bitten Twice Shy ger konserten den perfekta inledningen som skapar direkt den där magiska stämningen man är ute efter när man går på rockkonsert.

Men jag gillar inte ljudet, tycket inte det är tillräckligt bra. Ljudet är hyfsat, men alldeles för onyanserat och platt för att det ska kännas trevligt att lyssna på. Det blir bättre längre in i konserten, men känslan går inte att skaka av sig.

Så ja, jag är besviken på det här albumet, inte jättebesviken, men tillräckligt för att bli lite irriterad av att ha lagt ut pengar på skivan. Jag trodde att eran med konserter utgivna långt i efterhand med någorlunda hyfsat ljud var över.

När CD-skivan dök upp i början av 90-talet följdes den av en strid ström utgivningar av undanstoppade livekonserter som glömts bort eller kasserats för att de ljudmässigt var för dåliga att ge ut på riktigt. Men fansen uppskattade dem ändå.

Det behovet hade på vinylskivan fyllts av så kallade piratskivor, privatutgivna plattor med otillåtna inspelningar från diverse konserter, oftast gjorda med vanliga bärbara kassettbandspelare eller från radiokonserter.

Trots små upplagor spred sig de där skivorna, inte sällan med hjälp av skivhandlarna själva som sålde dem under disk eller diskret langade över dem bakom ett mörkt draperi utanför personalrummet. Att äga såna skivor var mer spänningen av att man tog del av något illegalt än själva musikupplevelsen, som för det mesta var usel.

Det är alltså där nånstans jag vill placera Ian Hunters och Mick Ronsons Live At Rockpalast, även om inspelningen givetvis är väldigt mycket bättre än precis alla gamla piratskivor tycker jag inte det är tillräckligt bra för att ge ut på vinyl.

Men ingen skugga över Ian Hunter vars konserter är fantastiska. Närvaron av Mick Ronson gör kvällen i Grugahalle så klart till ett magiskt ögonblick ändå. Jag gillar låtvalet, där Hunter rör sig mellan sina egna välkända låtar från solokarriären men också hämtar upp väl valda låtar från Mott The Hoople.

Balladerna I Wish I Was Your Mother och Angeline är överraskande men väldigt lyckade. Standardnummer som All The Way From Memphis är All The Young Dudes också höjdpunkter. Men skivans allra bästa ögonblick får ändå bli avslutningen där Mick Ronson får ta över showen i Slaughter On 10th Avenue. Då blir det magiskt på allvar och då spelar det ingen som helst roll att ljudet inte är det allra bästa.

Nr: 1181/2222