JAMES LAST – BEACHPARTY 6 – 1975
Hur många beachpartyn James Last avverkade är ovisst. I början av 70-talet fick några dem nämligen andra namn. Det var innan han kom på idén att numrera dem. En pryl som sedan bland annat svenska dansband gjorde till sin egen, men naturligtvis överdimensionerade så det blev snuskigt. Ett band som ger ut skiva med nummer 22 har gått för långt. James nöjde sig med sex.
Att hans sjätte partaj blev det sista kan man nämligen med ganska stor säkerhet hävda. Efter 1975 började han med blodsprängda ögon och bultande tinningar (det tar på krafterna att festa på stränderna) med större kraft ägna sig åt sina berömda Non-stop partyn i stället, inomhus, trött på sanden mellan tårna och att blåsten aldrig lät frisyren vara i fred.
Hans Beachpartyskivor är en något underskattad kulturform även om de givetvis tveklöst ska placeras i facket easylistening, eller Incredible Strange Music som de säger i Amerika (vilket skulle kunna vara ett uttryck som myntades efter att alla möjliga underliga europeiska easylisteningskivor började ges ut i staterna).
För att återgå till beachpartyt tycker jag att James Last gör det riktigt bra. Framför allt hittar han låtar som funkar på ett hippt strandpartaj under det tidiga 70-talet.
Den här skivan toppar han med reggaefavoriten I Can See Clearly Now, en gammal bobbanhit (men det var Johnny Nash som gjorde den först, glöm aldrig det), Simon & Garfunkels The Boxer och fortsätter sen med The Night They Drove Old Dixie Down.
Ännu mer reggae och gamla listettor gör att det blir en riktigt sjysst blandning av covers väl framförda av en på sin tid väl ansedd orkester och bra sångare och sångerskor.
Om detta är ett av James Last mer inspirerade beachpartyn, eller om det är precis tvärtom, vågar jag dock inte säga något om. Men det finns säkert nån som har koll på det också.
Nr: ingår inte i samlingen, råkade bara passera förbi.
Hur många beachpartyn James Last avverkade är ovisst. I början av 70-talet fick några dem nämligen andra namn. Det var innan han kom på idén att numrera dem. En pryl som sedan bland annat svenska dansband gjorde till sin egen, men naturligtvis överdimensionerade så det blev snuskigt. Ett band som ger ut skiva med nummer 22 har gått för långt. James nöjde sig med sex.
Den här skivan toppar han med reggaefavoriten I Can See Clearly Now, en gammal bobbanhit (men det var Johnny Nash som gjorde den först, glöm aldrig det), Simon & Garfunkels The Boxer och fortsätter sen med The Night They Drove Old Dixie Down.
Ännu mer reggae och gamla listettor gör att det blir en riktigt sjysst blandning av covers väl framförda av en på sin tid väl ansedd orkester och bra sångare och sångerskor.
Om detta är ett av James Last mer inspirerade beachpartyn, eller om det är precis tvärtom, vågar jag dock inte säga något om. Men det finns säkert nån som har koll på det också.
Nr: ingår inte i samlingen, råkade bara passera förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar