Höga krav på Dehumanizer

BLACK SABBATH – DEHUMANIZER – 1992

Ser man på, en reunionskiva. Det kunde man inte anat. Tony Martin ute som sångare och Dio tillbaka. Det var stort. Och Vinnie Appice var tillbaka han också. Till och med gamle Geezer hade hittat hem igen. Samma lineup Sabbath hade senast på Mob Rules.

Det ställde höga krav på Dehumanizer, som också var ett konceptalbum som sin föregångare Tyr. Men trots uppställningen bakom är det här ingen Mob Rules. Och definitivt ingen Heaven And Hell. I stället blir det lite...larvigt.

Konceptet, alltså storyn, som i det här fallet är någon slags skräckhistoria, är ganska fånig och blir som på alla konceptalbum gjorda av rockband, till slut förvirrad och något vettigt slut blir det aldrig.

Dio är så klart bra, igen. Hans röst är sylvass, oantastlig, och han gör sitt bästa för att det ska låta fräckt. Men den här gången blir det lite för mycket teater, lite för bombastiskt för att det ska fungera på allvar. När jag sen inte heller hittar några låtar som jag skulle kunna säga är bra, eller åtminstone intressanta, faller Dehumanizer faktiskt ganska platt.

Kanske var det så att Black Sabbath här blivit för stora för sitt eget bästa. Att kraven och förvätningarna blev större än de kunde klara av.

Kan inte hjälpa det, men den här skivan har vissa likheter med Rolling Stones platta 80-talscomeback Steel Wheels. Ett album där förväntningarna och förhandssnacket var så högt uppskruvat att inte ens Glimmer twins kunde leva upp till dem.

Det hjälper inte att låtarna mer eller mindre designats för att ge Toni Iommis riffande extra stort utrymme. Det går inte att skaka bort känslan att Dehumanizer är lite fånig. Och att det i grund och botten är tämligen ordinär metal.

Nr: 53/2222