IAN HUNTER – ALL AMERICAN ALIEN BOY – 1976
Efter Ian Hunters solodebut 1975 gick han överraskande från rock till jazz, soul och gospel. Men trots vad nästan alla säger är All American Alien Boy ett lysande album, men väldigt annorlunda.
Låtar som Letter To Brittania From Union Jack, Irene Wilde, Rape, You Nearly Did Me In och Apathy 83 hör inte till Hunters mest välkända, men är briljanta och visar verkligen hans storhet och bredd som låtskrivare.
Det är dem som gör att All American Alien Boy så här många år i efterhand fortfarande visar sig vara ett synnerligen intressant album som allt mer framstår som ett av Ian Hunters främsta.
Hunters vapendragare och vän Mick Ronson fick inte vara med på den här skivan på grund av ett kontraktsbråk. Det skulle dröja till 1979 och Never Alone With A Schizophrenic till han var tillbaka igen.
I stället fick Ian Hunter trumma ihop ett helt nytt band. Givetvis var det detta som var orsaken till den musikaliska inriktningen.
Bakom Ian Hunter finns här storheter som excentriske och innovativa jazzbasisten Jaco Pastorius, trummisen Aynsley Dunbar, saxofonisten David Sanbornoch som doakör i bakgrunden – Queen.
Det satte naturligtvis sin prägel på skivan. På sina ställen är det väldigt jazzigt, nästan experimentellt, vilket märkligt nog funkar förvånansvärt bra ihop med Hunters låtar. Det är riktigt snyggt gjort om jag får säga det.
All American Alien Boy knappast någon rockplatta och mottogs därför med ganska stor misstänksamhet. Inte minst You Nearly Did Me In, där Queen doar i bakgrunden, som i det närmaste är gospel.
Några av mina favoriter är Apathy 83 och God (Take 1) – där Ian Hunter har ett mycket personligt samtal med gud – blir magi för ett gammal Mott-fan som mej. För att inte tala om balladen Irene Wilde, en av Hunters främsta låtar någonsin.
Nr: 61/2222
Jag har skrivit om skivan tidigare.
Efter Ian Hunters solodebut 1975 gick han överraskande från rock till jazz, soul och gospel. Men trots vad nästan alla säger är All American Alien Boy ett lysande album, men väldigt annorlunda.
Det är dem som gör att All American Alien Boy så här många år i efterhand fortfarande visar sig vara ett synnerligen intressant album som allt mer framstår som ett av Ian Hunters främsta.
I stället fick Ian Hunter trumma ihop ett helt nytt band. Givetvis var det detta som var orsaken till den musikaliska inriktningen.
Bakom Ian Hunter finns här storheter som excentriske och innovativa jazzbasisten Jaco Pastorius, trummisen Aynsley Dunbar, saxofonisten David Sanbornoch som doakör i bakgrunden – Queen.
Det satte naturligtvis sin prägel på skivan. På sina ställen är det väldigt jazzigt, nästan experimentellt, vilket märkligt nog funkar förvånansvärt bra ihop med Hunters låtar. Det är riktigt snyggt gjort om jag får säga det.
Några av mina favoriter är Apathy 83 och God (Take 1) – där Ian Hunter har ett mycket personligt samtal med gud – blir magi för ett gammal Mott-fan som mej. För att inte tala om balladen Irene Wilde, en av Hunters främsta låtar någonsin.
Nr: 61/2222
Jag har skrivit om skivan tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar