AEROSMITH – ROCKS - 1976
Detta är den skiva Motley Crue, Poison och alla andra pudelrockband från 80-talet borde ställa på ett altare och tillbe. Rocks! Just det, det är exakt vad det handlar om. Bluesrock. Punk. Metal. Funk.
Rocks är allt det där. Och det låter som Steven Tyler är på väg att kräkas upp lungorna redan i första låten, Back In The Saddle. Han klarar sig givetvis för att han redan 1976 var så impregnerad med alkohol och diverse annat att han inte ens märkte det själv.
Har nån förresten tänkt på att Back In The Saddle inte har ett enda vettigt gitarriff? Men det har ingen som helst betydelse. Det handlar bara om attityd, puls, svett och blod (kanske hästpiss också, för nånstans i bakgrunden gnäggar en hingst).
Jag var i Hultsfred under storhetstiden, jag vet. Rocks har den där mycket speciella doften av rock´n´roll; kroppsodörer som närmast kan beskrivas som essensen av lukten av fuktig kompost, utspillt öl, cigarettrök, urin och den där sötaktiga oförklarliga festivaldimman, vilket sammantaget blir så överväldigande att luktsinnet kollapsar och man upplever stanken som trevlig, ja till och med välkomnande.
Därmed vill jag ha sagt att jag tycker Aerosmiths album Rocks är brutalt och på något sätt äkta (om man nu kan påstå det om Aerosmith, åtminstone är Rocks så nära man kommer).
Står man ut med dessa skamlösa stoneskopior, som Aerosmith tveklöst var i mitten av 70-talet, är detta skivan att äga. Det märkliga är att Rocks inte ens borde kunna kallas ”bra”.
Det är ju bara halvtaskig bluesrock, nästan pinsamma hårdrockballader och mer än lovligt skramligt ljud. Men man känner sig på något sätt hemma, där inne i dimman.
Inte ens subjektivt sett från mitt hörn är den inte alls lika bra som sin föregångare Toys In The Attic. Men Rocks handlar om något helt annat än bra rock. Lyssna på Back In The Saddle, Rats In The Cellar och Nobody´s Fault. Det är attityd, svettiga armhålor och piss. Gissar att Rocks är extremt svårtuggad om man inte är med på aerosmithtåget.
Nr: 411/2222
Har skrivit om skivan tidigare, men gör det nu igen eftersom jag blivit med vinyl.
Detta är den skiva Motley Crue, Poison och alla andra pudelrockband från 80-talet borde ställa på ett altare och tillbe. Rocks! Just det, det är exakt vad det handlar om. Bluesrock. Punk. Metal. Funk.
Har nån förresten tänkt på att Back In The Saddle inte har ett enda vettigt gitarriff? Men det har ingen som helst betydelse. Det handlar bara om attityd, puls, svett och blod (kanske hästpiss också, för nånstans i bakgrunden gnäggar en hingst).
Står man ut med dessa skamlösa stoneskopior, som Aerosmith tveklöst var i mitten av 70-talet, är detta skivan att äga. Det märkliga är att Rocks inte ens borde kunna kallas ”bra”.
Det är ju bara halvtaskig bluesrock, nästan pinsamma hårdrockballader och mer än lovligt skramligt ljud. Men man känner sig på något sätt hemma, där inne i dimman.
Inte ens subjektivt sett från mitt hörn är den inte alls lika bra som sin föregångare Toys In The Attic. Men Rocks handlar om något helt annat än bra rock. Lyssna på Back In The Saddle, Rats In The Cellar och Nobody´s Fault. Det är attityd, svettiga armhålor och piss. Gissar att Rocks är extremt svårtuggad om man inte är med på aerosmithtåget.
Nr: 411/2222
Har skrivit om skivan tidigare, men gör det nu igen eftersom jag blivit med vinyl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar