IAN HUNTER – THE ARTFUL DODGER – 1996
Redan under första låten insåg jag att den här Ian Hunterskivan skulle ta tid på sig. Dels för att det inte var låtar som satte sig direkt, ingen Once Bitten Twice Shy med andra ord. Dels för att jag förstod att det skulle bli en skiva jag ville höra igen och igen.
Det var precis så det blev. När jag nu skriver detta är The Artful Dodger den enda skiva jag spelat de senaste tre dygnen.
The Artful Dodger är inget ”normalt” album för att vara Ian Hunter. Hans skivor är oftast rockplattor med rötterna i glamrock och med självklara kopplingar till Mott the Hoople.
Men ibland dyker det upp såna här skivor, som All American Alien Boy till exempel, där Hunter visar en av sina andra sidor, det eftertänksamma och dylanska anslaget som annars bara glimtar fram, där jag nu har samma känsla som av Dylans Modern Times. Det är en sida dem som inte andra än hängivna fans i allmänhet uppskattar.
All American Alien Boy fick knappast särskilt sprudlande kritik på sin tid, samma är med The Artful Dodger, som när man läser kritiken skulle kunna tro är ett riktigt bottennapp.
Men så är det inte, The Artful Dodger har själ och hjärta, närvaro och sorg. Ian Hunter är en mästare på sorgliga kärleksballader, här blir det Resurrection Mary som får mig att smälta på samma sätt som när jag hörde Irene Wilde första gången.
Hunters begravningstal/avskedssång till sin vän och kollega Mick Ronson är också gripande i sin nakenhet. Jo, jag sitter här nu med tårar i ögonen jag också trots att Mick Ronson gick bort för så länge sen som 1993.
Men ingen Hunterskiva utan rock, 23A Swan Hill får representera den sidan, en kul låt och lite annorlunda.
Det mest skumma spåret är dock Skeletons (In Your Closet) som jag faktiskt skulle kunna leva utan trots att jag normalt hugger på allt Ian Hunter gör. Den blev över från inspelningen av Dirty Laundry och har mer med Ian Dury & The Blockheads att göra än Ian Hunter.
Skivan är förresten inspelad i Norge med norsk producent och testsläpptes först enbart där då Ian Hunter kände sig osäker på om den skulle fungera eller inte. Det gjorde den, det dröjde bara något år till alla vi andra också fick vara med, inte bara norrmännen.
Det har på en hel del olika sajter framförts ganska kraftig kritik mot produktionen som anses inte göra Ian Hunter rättvisa. Där kan jag hålla med, det är en ganska typisk produktion från det sena 90-talet där det nödvändigtvis skulle vara ”mycket-av-allt” vilket gör att soundet blir i mastigaste laget. Möjligtvis kan tanken med det varit att musiken då funkar bättre i datorhögtalare. Jag har dock inte testat det.
Nr: 177/CD
Redan under första låten insåg jag att den här Ian Hunterskivan skulle ta tid på sig. Dels för att det inte var låtar som satte sig direkt, ingen Once Bitten Twice Shy med andra ord. Dels för att jag förstod att det skulle bli en skiva jag ville höra igen och igen.
Men ibland dyker det upp såna här skivor, som All American Alien Boy till exempel, där Hunter visar en av sina andra sidor, det eftertänksamma och dylanska anslaget som annars bara glimtar fram, där jag nu har samma känsla som av Dylans Modern Times. Det är en sida dem som inte andra än hängivna fans i allmänhet uppskattar.
All American Alien Boy fick knappast särskilt sprudlande kritik på sin tid, samma är med The Artful Dodger, som när man läser kritiken skulle kunna tro är ett riktigt bottennapp.
Hunters begravningstal/avskedssång till sin vän och kollega Mick Ronson är också gripande i sin nakenhet. Jo, jag sitter här nu med tårar i ögonen jag också trots att Mick Ronson gick bort för så länge sen som 1993.
Det mest skumma spåret är dock Skeletons (In Your Closet) som jag faktiskt skulle kunna leva utan trots att jag normalt hugger på allt Ian Hunter gör. Den blev över från inspelningen av Dirty Laundry och har mer med Ian Dury & The Blockheads att göra än Ian Hunter.
Skivan är förresten inspelad i Norge med norsk producent och testsläpptes först enbart där då Ian Hunter kände sig osäker på om den skulle fungera eller inte. Det gjorde den, det dröjde bara något år till alla vi andra också fick vara med, inte bara norrmännen.
Det har på en hel del olika sajter framförts ganska kraftig kritik mot produktionen som anses inte göra Ian Hunter rättvisa. Där kan jag hålla med, det är en ganska typisk produktion från det sena 90-talet där det nödvändigtvis skulle vara ”mycket-av-allt” vilket gör att soundet blir i mastigaste laget. Möjligtvis kan tanken med det varit att musiken då funkar bättre i datorhögtalare. Jag har dock inte testat det.
Nr: 177/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar