JETHRO TULL – WARCHILD – 2014
Jo, du läste rätt, 2014 står det. Det här blir nog tredje gången jag skriver om denna LP, denna perfekta LP, vågar jag påstå. Warchild är orsaken till att Jethro Tull och Ian Anderson är så stort i min musikvärld. Men det var skivan från 1974 det.
Warchild firade 40 år 2014 och gavs därför ut på nytt remixad av Steven Wilson. Det är den skivan det ska handla om nu. Först dök den upp i en elegant och dyr CD-box och sen också på vinyl. Då kunde jag inte låta bli att skaffa den. Förutom originalplattan har jag för säkerhets skull även Warchild på CD-skiva i en remastrad upplaga från 2002. Överdrift? Inte alls. Inte när det gäller Warchild.
Min första känsla var dock att en remix av skivan kändes helt onödig och förmodligen skulle rubba eller till och med förstöra mina tidigare intryck av Warchild.
Men efter att ha lyssnat på en annan Wilsons tullremixar (Nightcap-skivan, det vill säga den inspelning av A Passion Play som Ian Anderson kasserade i sista stund, en remix jag verkligen gillade) kunde jag inte låta bli nya Warchild.
Utan att gå in närmare på musiken, vilket efter ett antal texter om denna skiva känns som överkurs, ger jag mig i stället på själva kärnan, känslan Steven Wilsons remix skapar.
Jag är dock ingen expert vad det gäller ljudupplevelser och sound, och har bara vaga kunskaper om skivproduktion, kan inte alls redogöra för skillnaden och betydelsen av till exempel London-, New York- eller Los Angelessoundet som folk i producentfacket tycker att alla borde ha koll på.
Jag jämförde i stället. Jag lyssnade på både den nya och min gamla Warchildplatta för att höra om det skulle vara nån skillnad.
Och det var det! Ganska mycket till och med! Men jag vet inte riktigt vad...
Min högst subjektiva upplevelse är dock att 1974 års Warchild är en tämligen avskalad produktion. Inte för att vara från den tiden så klart, då var det nog precis tvärtom, men i jämförelse med det Steven Wilson skapat menar jag. Wilsons remix har en mycket tydlig klang av 2000-talets betydligt mer omfångsrika sound och ljudbild, det är fläskigt om man vill kalla det så. Där Ian Andersons egen 70-talsremix bara är ett dovt muller i bakgrunden får de remixade låtarna bashögtalarna att skorra.
Man hör det tydligt i låtar som Warchild och Bungle In The Jungle, som i Wilsons remixar blir betydligt tyngre och mer rock än renodlad progrock. Allra tydligast blir dock i redan synthiga Back-Door Angels. Underligt nog gör det inget negativt alls. Jag tycker det känns fräscht.
Man hör det också i akustiska stycken som Ladies, Skating Away On The Thin Ice Of The New Day och Only Solitaire, men där håller Steven Wilson tillbaka och lyckas skickligt passa in låtarna i rätt tid och rum.
Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag gillar en remixad gammal klassiker, det finns ju ett antal ganska buskiga saker därute, men den här ”nya” tullskivan gillar jag verkligen. Det är till och med så jag tvekar om det är den gamla skivan jag vill helst vill höra eller om det är Steven Wilsons remix jag gillar bäst. Så bra är Warchild anno 2014!
Nr: 937/2222
Jo, du läste rätt, 2014 står det. Det här blir nog tredje gången jag skriver om denna LP, denna perfekta LP, vågar jag påstå. Warchild är orsaken till att Jethro Tull och Ian Anderson är så stort i min musikvärld. Men det var skivan från 1974 det.
Men efter att ha lyssnat på en annan Wilsons tullremixar (Nightcap-skivan, det vill säga den inspelning av A Passion Play som Ian Anderson kasserade i sista stund, en remix jag verkligen gillade) kunde jag inte låta bli nya Warchild.
Utan att gå in närmare på musiken, vilket efter ett antal texter om denna skiva känns som överkurs, ger jag mig i stället på själva kärnan, känslan Steven Wilsons remix skapar.
Jag är dock ingen expert vad det gäller ljudupplevelser och sound, och har bara vaga kunskaper om skivproduktion, kan inte alls redogöra för skillnaden och betydelsen av till exempel London-, New York- eller Los Angelessoundet som folk i producentfacket tycker att alla borde ha koll på.
Min högst subjektiva upplevelse är dock att 1974 års Warchild är en tämligen avskalad produktion. Inte för att vara från den tiden så klart, då var det nog precis tvärtom, men i jämförelse med det Steven Wilson skapat menar jag. Wilsons remix har en mycket tydlig klang av 2000-talets betydligt mer omfångsrika sound och ljudbild, det är fläskigt om man vill kalla det så. Där Ian Andersons egen 70-talsremix bara är ett dovt muller i bakgrunden får de remixade låtarna bashögtalarna att skorra.
Man hör det också i akustiska stycken som Ladies, Skating Away On The Thin Ice Of The New Day och Only Solitaire, men där håller Steven Wilson tillbaka och lyckas skickligt passa in låtarna i rätt tid och rum.
Nr: 937/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar