FLÄSKET BRINNER – FLÄSKET BRINNER – 1971
Första LP:n från Fläsket brinner är en svensk proggklassiker, svindyr...
Nu för tiden alltså, i början och mitten av 70-talet var det dem i generationen äldre än mig som uppskattade skivan, en del av oss tidiga 60-talister förstod aldrig storheten, då...
Jag har ett svagt minne av att Fläsket Brinner gjorde en lunchkonsert på Junedalsskolan, min högstadeiskola, i mitten av 70-talet. Jag minns inte ett enda dugg av själva konserten, tyvärr. Är inte ens säker på att det var dem, kan ha varit Elda med höns också...
Det jag kommer ihåg bäst är att vi försökte hitta ett tillfälle att smita därifrån, vilket till vår förtret inte dök upp förrän i slutet. Resten av konserten höll vi till på rökrutan. Instrumental musik, mestadels byggd på svensk folkmusik och jazz funkade liksom inte på oss, som hade öronen fullproppade av Bowies PinUps, Zappas Apostrophe eller Sabbaths första.
Sånt var mitt förhållande till Fläsket Brinner då. Det blev bättre sen, något som kom med åldern. Men jag kan dock inte påstå att bandet hör eller nånsin hört till mina favoriter.
Den här LP:n är en liveinspelning dels från Liljevalchs konstmuseum och Stockholms konserthus samt en del studioinspelat material. Vid spelningen på Konserthuset var Fläsket Brinner förband till Zappa, som för övrigt sägs varit Fläskets Brinners största inspirationskälla, vilket man inte missar.
Min kusin såg den där Zappakonserten, vilket han inte missade att berätta, flera gånger. Fläsket Brinner nämnde han dock aldrig.
För min del har skivan mer historiskt intresse än musikaliskt, trots att organisten Bo Hansson var med i gruppen vid tiden för inspelningen.
Livesoundet gör att ljudkvaliteten kan vara lite skiftande, även om den nog är väldigt bra egentligen för att komma från en sådan inspelning. Om jag nu ska nämna någon låt får det nog bli Tysta finskan.
Nr: Såld, till en som verkligen ville ha den...
Första LP:n från Fläsket brinner är en svensk proggklassiker, svindyr...
Nu för tiden alltså, i början och mitten av 70-talet var det dem i generationen äldre än mig som uppskattade skivan, en del av oss tidiga 60-talister förstod aldrig storheten, då...
Det jag kommer ihåg bäst är att vi försökte hitta ett tillfälle att smita därifrån, vilket till vår förtret inte dök upp förrän i slutet. Resten av konserten höll vi till på rökrutan. Instrumental musik, mestadels byggd på svensk folkmusik och jazz funkade liksom inte på oss, som hade öronen fullproppade av Bowies PinUps, Zappas Apostrophe eller Sabbaths första.
Sånt var mitt förhållande till Fläsket Brinner då. Det blev bättre sen, något som kom med åldern. Men jag kan dock inte påstå att bandet hör eller nånsin hört till mina favoriter.
Livesoundet gör att ljudkvaliteten kan vara lite skiftande, även om den nog är väldigt bra egentligen för att komma från en sådan inspelning. Om jag nu ska nämna någon låt får det nog bli Tysta finskan.
Nr: Såld, till en som verkligen ville ha den...
En av mina favoritskivor från det svenska 70-talet, faktiskt. Och helt klart det bästa Fläsket släppt. (Andra, dubbla, LPn har sina ljusa stunder men har inte lika fläskigt sound, och saknar dessutom Sten Bergman. Boxen med radioinspelningar är bra men inte lika bra som debutskivan.)
SvaraRaderaJag är född 1966 och lärde mig naturligtvis inte uppskatta bandet förrän långt efter att de lagt av. Men jag har såg dem, enligt uppgift, live på Gärdet och min pappa tyckte så mycket om dem att han köpte skivan. Hittade den drygt 10 år senare i hans skivhylla och blev frälst. Mitt exemplar hittade jag dock på en utomhusloppis i Rissne runt 1988-89, tio kronor gav jag för den...
Om det nu var dem du såg i mitten av 1970-talet, så var Fläsket då också ett annorlunda band, med delvis andra medlemmar. Fantastiske trummisen Erik Dahlbäck var exempelvis ersatt av Bosse Skoglund, också fantastisk men med ett lätt snarare än ett tungt groove. Överlag var det, av Tonkraft-inspelningen från 1975 att döma, fråga om mer abstrakt och fusion-artad musik. Vilket kanske i sig kan göra en rökruta mer intressant...
SvaraRaderaHa, ha, är nästan säker på att det var 75. Jag gick i nian då...och då var nog Fläsket Brinner alldeles för abstrakt för mig.
Radera