SLADE – SLADEST – 1973
Tro det om du vill, men där jag bodde var Slade var ett föraktat band när man gick på högstadiet. Tillsammans med Sweet, Suzi Quatro och Gary Glitter bildade de någon slags töntpakt. De tuffa grabbarna lyssnade på Bowie, Deep Purple och Sabbath.
Att erkänna att man hade en skiva med Slade hemma var som att dansa på undergångens rand. För högstadietiden tillhörde som vi alla vet en tid då inga undantag tilläts.
Sladeskivorna fick jag lyssna på i smyg och de placerades längst bak i skivbacken för att inte synas. Jag gillade Slade. Visst, det var skrikig och högljudd 70-talsrock med massor av diskant.
Men de blev på något sätt rebeller, i utsvängda jeans och sanslöst höga platåskor. Noddy Holders vrålande, allt glitter och Jimmy Leas platåskor var sånt som imponerade på en vilsen 13-åring. Att det var en sladeskiva som blev min allra första var nog förutbestämt.
Jag kommer fortfarande ihåg hur lycklig jag var när jag för första gången någonsin gick ut från Musikhallen på Västra Storgatan med en skivpåse. Det var Sladest som låg där, 25 kronor hade jag betalat, vilket var mycket pengar på den tiden.
Sladest har nummer 1 (ett) i min skivsamling. Den har den en särställning. Jag tycker fortfarande det är en riktigt bra första LP: Här hade de bästa låtarna från gruppens första plattor och singlar samlats ihop.
Och vilken samling det blev.
Sladest är en kavalkad av glamrockhits, nästan en koncentrat av hela eran. Alla låtarna var hits. Get Down and Get With it, Coz I Luv You, Mama We´re All Crazy Now, Cum On Feel the Noize och alla de där. Alla de där låtarna gick upp som etta på brittiska singellistan.
Idag kanske man ler lite och tycker det låter mest som umpa-umpa pop. Men på den tiden fanns ett oemotståndligt skimmer runt de här låtarna. Glamrockbandet från Wolverhampton var just då det allra bästa som fanns och kanske det enda band jag verkligen kan säga var mina idoler.
Den gamla skivan har jag dock inte kvar i samlingen, så nostalgisk är jag inte. Jag har ganska länge letat efter en bättre. Skivan var ny när jag köpte den, men hann bli ganska utsliten och repig redan de första åren. Efter att den varit utlånad blev den dessutom knastrig.
Den här texten har publicerats tidigare, men då jag på senaste skivmässan i Huskvarna hittade ett fint och välvårdat exemplar tar jag mig nu friheten att publicera en något omstuvad och friserad text.
Nr: 1/2222
Tro det om du vill, men där jag bodde var Slade var ett föraktat band när man gick på högstadiet. Tillsammans med Sweet, Suzi Quatro och Gary Glitter bildade de någon slags töntpakt. De tuffa grabbarna lyssnade på Bowie, Deep Purple och Sabbath.
Men de blev på något sätt rebeller, i utsvängda jeans och sanslöst höga platåskor. Noddy Holders vrålande, allt glitter och Jimmy Leas platåskor var sånt som imponerade på en vilsen 13-åring. Att det var en sladeskiva som blev min allra första var nog förutbestämt.
Jag kommer fortfarande ihåg hur lycklig jag var när jag för första gången någonsin gick ut från Musikhallen på Västra Storgatan med en skivpåse. Det var Sladest som låg där, 25 kronor hade jag betalat, vilket var mycket pengar på den tiden.
Sladest är en kavalkad av glamrockhits, nästan en koncentrat av hela eran. Alla låtarna var hits. Get Down and Get With it, Coz I Luv You, Mama We´re All Crazy Now, Cum On Feel the Noize och alla de där. Alla de där låtarna gick upp som etta på brittiska singellistan.
Den gamla skivan har jag dock inte kvar i samlingen, så nostalgisk är jag inte. Jag har ganska länge letat efter en bättre. Skivan var ny när jag köpte den, men hann bli ganska utsliten och repig redan de första åren. Efter att den varit utlånad blev den dessutom knastrig.
Den här texten har publicerats tidigare, men då jag på senaste skivmässan i Huskvarna hittade ett fint och välvårdat exemplar tar jag mig nu friheten att publicera en något omstuvad och friserad text.
Nr: 1/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar