FUCHSIA – FUCHSIA – 1971
Sommaren 2015 fick jag uppleva Fuchsia för första gången. Inramningen var surrealistisk, en liten folkpark i den mörkare delen av Småland, kulörta lyktor och en entré med rötterna i 50-talet. Folkparken i Dädesjö, för det finns en sådan, befolkades av det märkliga folk som har psykedelisk musik som sitt enda intresse.
Tillbaka till 2015
Fest i logen hette den numera nedlagda festivalen som under några somrar spred glädje och gav energi till många. Fuchsia, som då var en helt okänd företeelse för mig, dök upp som ett hastigt inkastat extranummer före de redan bokade akterna där Amon Düül II var huvudattraktionen och mitt mål med resan, 12 mil söder Norrahammar, på små småländska landsvägar mellan orter som Lammhult, Rottne och Åby.
Känslan att åka där var närmast overklig när man visste vad som väntade. Fuchsia, fick jag reda på där, hade spelat in en LP i början av 70-talet och sedan dött ut. Tony Durant som efter Fuchsiatiden flyttat från England till Australien var bandledaren och den ende som fanns kvar från den tiden. Spelningen i Dädesjö gjordes tillsammans med svenska Me And My Kites, som (gissar jag) tagit sitt namn efter en av låtarna på Fuchsias 71:a.
Under tiden nu
Efter den där konserten letade jag länge innan jag hittade Fuchsias skiva från 1971. Att köpa den i originalpress var otänkbart då de få som såldes var på tok för dyra för min budget. Jag fick vänta på en nypress, som utlovades både av Tony Durant och ryktesvägen att skivan skulle ges ut som pirat. Men båda dröjde. Ända till nu.
Tillbaka till Dädesjö 2015
Tony Durants spelning i Folkparken var häftig. Me And My Kites blev en perfekt uppbackning för den gamle brittiske folkrockaren och stämningen blev både magisk och mild med The Nothing Song som den låt jag minns bäst. Me And My Kites och Tony Durants spelning tillsammans blev en upplevelse för mig.
Tillbaka till framtiden
När jag nu lyssnar på skivan, som till slut fick bli en piratpress på fruktansvärt ful ljusrosa vinyl, är jag inte lika imponerad. Visst är musiken väldigt annorlunda jämfört med annan samtida, även folkrock. Men förutom en handfull låtar, där The Nothing Song är albumets höjdpunkt, är skivan lite för rörig för mig.
Möjligtvis kommer det intrycket från att Tony Durant 1971 hade fått en idé om att förena folkrock med violiner. Och då inte en enda, vilket mer eller mindre är standard inom folkrockgenren, utan flera, rentav många, jättemånga. Jag gissar att Tony Durant samtidigt som han tog stort intryck av storheter som Fairport Convention och Steeleye Span även hade ett väldigt gott öga till ELO och Jeff Lynnes mastodontiska stråkorkestrar. Och ja, ni gissar rätt...det blir lite för mycket violin och lite för lite folkrock.
Ett sista besök i ett kyligt Dädesjö
Framåt kvällen blev det ganska kyligt i folkparken och när jag och äldsta dottern satt och huttrade i kvällskylan gick Tony Durant förbi med en bunt CD-skivor. Jag högg honom i farten, fick en liten pratstund och köpte CD-skivan, ett nyinspelat album med fortsättningen på Fuchsia, Fuchsia II med sitt hem i Australien.
Strax därefter började Amon Düül II soundchecka och jag fick annat att tänka på. CD:n hamnade i baksätet på bilen och blev liggande.
Nutid igen
Jag recenserade den där nya skivan, gillade den rätt ordentligt, From Psychedelia To A Distant Place utgiven 2013. När jag nu har möjlighet att jämföra med det ursprungliga Fuchsia och de idéer Tony Durant hade då vill jag inte ändra mig. Jag tycker Fuchsia II är betydligt mer behaglig att lyssna till. Tony Durants första skiva har lite för många vassa kanter för att jag ska uppskatta den på samma sätt. Det där med violinerna blir på sina ställen dessutom ganska jobbigt.
Nr: 204/2222
Sommaren 2015 fick jag uppleva Fuchsia för första gången. Inramningen var surrealistisk, en liten folkpark i den mörkare delen av Småland, kulörta lyktor och en entré med rötterna i 50-talet. Folkparken i Dädesjö, för det finns en sådan, befolkades av det märkliga folk som har psykedelisk musik som sitt enda intresse.
Fest i logen hette den numera nedlagda festivalen som under några somrar spred glädje och gav energi till många. Fuchsia, som då var en helt okänd företeelse för mig, dök upp som ett hastigt inkastat extranummer före de redan bokade akterna där Amon Düül II var huvudattraktionen och mitt mål med resan, 12 mil söder Norrahammar, på små småländska landsvägar mellan orter som Lammhult, Rottne och Åby.
Känslan att åka där var närmast overklig när man visste vad som väntade. Fuchsia, fick jag reda på där, hade spelat in en LP i början av 70-talet och sedan dött ut. Tony Durant som efter Fuchsiatiden flyttat från England till Australien var bandledaren och den ende som fanns kvar från den tiden. Spelningen i Dädesjö gjordes tillsammans med svenska Me And My Kites, som (gissar jag) tagit sitt namn efter en av låtarna på Fuchsias 71:a.
Efter den där konserten letade jag länge innan jag hittade Fuchsias skiva från 1971. Att köpa den i originalpress var otänkbart då de få som såldes var på tok för dyra för min budget. Jag fick vänta på en nypress, som utlovades både av Tony Durant och ryktesvägen att skivan skulle ges ut som pirat. Men båda dröjde. Ända till nu.
Tillbaka till Dädesjö 2015
Tony Durants spelning i Folkparken var häftig. Me And My Kites blev en perfekt uppbackning för den gamle brittiske folkrockaren och stämningen blev både magisk och mild med The Nothing Song som den låt jag minns bäst. Me And My Kites och Tony Durants spelning tillsammans blev en upplevelse för mig.
När jag nu lyssnar på skivan, som till slut fick bli en piratpress på fruktansvärt ful ljusrosa vinyl, är jag inte lika imponerad. Visst är musiken väldigt annorlunda jämfört med annan samtida, även folkrock. Men förutom en handfull låtar, där The Nothing Song är albumets höjdpunkt, är skivan lite för rörig för mig.
Möjligtvis kommer det intrycket från att Tony Durant 1971 hade fått en idé om att förena folkrock med violiner. Och då inte en enda, vilket mer eller mindre är standard inom folkrockgenren, utan flera, rentav många, jättemånga. Jag gissar att Tony Durant samtidigt som han tog stort intryck av storheter som Fairport Convention och Steeleye Span även hade ett väldigt gott öga till ELO och Jeff Lynnes mastodontiska stråkorkestrar. Och ja, ni gissar rätt...det blir lite för mycket violin och lite för lite folkrock.
Ett sista besök i ett kyligt Dädesjö
Framåt kvällen blev det ganska kyligt i folkparken och när jag och äldsta dottern satt och huttrade i kvällskylan gick Tony Durant förbi med en bunt CD-skivor. Jag högg honom i farten, fick en liten pratstund och köpte CD-skivan, ett nyinspelat album med fortsättningen på Fuchsia, Fuchsia II med sitt hem i Australien.
Strax därefter började Amon Düül II soundchecka och jag fick annat att tänka på. CD:n hamnade i baksätet på bilen och blev liggande.
Nutid igen
Jag recenserade den där nya skivan, gillade den rätt ordentligt, From Psychedelia To A Distant Place utgiven 2013. När jag nu har möjlighet att jämföra med det ursprungliga Fuchsia och de idéer Tony Durant hade då vill jag inte ändra mig. Jag tycker Fuchsia II är betydligt mer behaglig att lyssna till. Tony Durants första skiva har lite för många vassa kanter för att jag ska uppskatta den på samma sätt. Det där med violinerna blir på sina ställen dessutom ganska jobbigt.
Nr: 204/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar