KEITH RICHARDS – MAIN OFFENDER – 1992
Gillar man Talk Is Cheap, Keith Richards första soloplatta, då är Main Offender nödvändig.
Gillar man inte Talk Is Cheap behöver man inte tänka på hans andra platta Main Offender. Det är mer av samma.
Men eftersom jag alltid varit svag för Keith Richards skrovliga röst. Och dessutom älskar hans opolerade gitarriff, introt till Start Me Up till exempel. Då kan man så klart inte låta bli ett album som Main Offender. Jag påstår att det är ett alldeles nödvändigt album för alla gamla stonesfans.
För även om ingen av de andra stenarna fanns med Keith när han spelade in Main Offender, andas låtarna så klart ohyggligt mycket Stones. Fattas bara annat, Rollig Stones utan Keith Richards gitarr går inte att tänka sig. Att Richards utan Stones skulle låta som något annat än Stones går inte heller att tänka sig.
Jag uppskattar dessutom att han är så konsekvent orubblig. Den röda tråden från Talk Is Cheap är så tydlig att det knappt går att skilja de båda skivorna åt. Om man vill vara gnällig låter Main Offender möjligtvis lite tröttare.
Det är dock en mindre sak, den stora skillnaden är att låtarna inte är riktigt lika bra. Eller om jag ska vara tydlig, det finns ingen låt som Take It So Hard på Main Offender. Men å andra sidan måste jag bara nämna Bodytalks, det är urtidsrock det.
Men Keith Richards var väl aldrig någon hitmaskin? Hans egna låtar med Rolling Stones blev väl inte några av deras största. Så det kan inte vara hitlåtarna som är grejen med ett soloalbum av Keith Richards.
Nej, det är mer känslan. Av att ha hamnat mitt i en orkan, skapad av rockvärldens kanske inte bäste men främste och mest tongivande gitarrist.
Och att han inte viker en tum från sina idéer. Och att musiken ändå är så primitivt rå att den inte bara kommunicerar via de vanliga kanalerna utan retar nervtrådarna i ryggraden och lilla hjärnan.
Det är då man börjar svettas och håret reser sig i nacken. Det är då man förstår vad det egentligen handlar om, det är bara rock and roll.
Nr: 193/2222
Gillar man Talk Is Cheap, Keith Richards första soloplatta, då är Main Offender nödvändig.
Gillar man inte Talk Is Cheap behöver man inte tänka på hans andra platta Main Offender. Det är mer av samma.
För även om ingen av de andra stenarna fanns med Keith när han spelade in Main Offender, andas låtarna så klart ohyggligt mycket Stones. Fattas bara annat, Rollig Stones utan Keith Richards gitarr går inte att tänka sig. Att Richards utan Stones skulle låta som något annat än Stones går inte heller att tänka sig.
Det är dock en mindre sak, den stora skillnaden är att låtarna inte är riktigt lika bra. Eller om jag ska vara tydlig, det finns ingen låt som Take It So Hard på Main Offender. Men å andra sidan måste jag bara nämna Bodytalks, det är urtidsrock det.
Nej, det är mer känslan. Av att ha hamnat mitt i en orkan, skapad av rockvärldens kanske inte bäste men främste och mest tongivande gitarrist.
Och att han inte viker en tum från sina idéer. Och att musiken ändå är så primitivt rå att den inte bara kommunicerar via de vanliga kanalerna utan retar nervtrådarna i ryggraden och lilla hjärnan.
Det är då man börjar svettas och håret reser sig i nacken. Det är då man förstår vad det egentligen handlar om, det är bara rock and roll.
Nr: 193/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar