LYNYRD SKYNYRD – GIMME BACK MY BULLETS – 1976
Gimme Back My Bullets är sydstatsrocker av rang, jag menar låten. Men å andra sidan är skivan också respektingivande, även om det faktiskt finns ganska många som påstår precis tvärtom.
Nåja, det där hänger nog mest på att kritikerna under 70-talet var så förblindade av Second Helping, som mer eller mindre förklarats som amerikansk nationalskatt och gett Lynyrd Skynyrd ett rykte som sydstatsbandet före alla andra.
Men låt mig förtydliga det lite. Det där hängde bara på en enda sak, Sweet Home Alabama, som nog skulle kunnat bli nationalsång om inte för alla sydstater men åtminstone för Alabama, om det inte varit så att countryn var ännu större där än sydstatsblues.
Men nu över till det roliga med LP:n Gimme Back My Bullets. Nej, förresten jag måste inleda med själva låten, som givetvis finns med på alla Lynyrd Skynyrds samlingsalbum och på varenda liveplatta jag kan komma på av den enkla anledningen att den är briljant, sugande smäktande chilidoftande huggormsgiftigt briljant. Ronnie van Zants budskap med låten var dessutom angeläget: Jag vill ha tillbaka mina kulor.
Gimme Back My Bullets är skivans bästa spår, men det finns mycket annat att hänga sin tillavaro på en bara den. Hela b-sidan blev jag helt plötsligt väldigt imponerad av efter att fått höra Double Trouble och sen Roll Gypsy Roll.
Det är rejäl handfast sydstatsrock det, inte för mycket hård rock som Molly Hatchet, utan mer angelägen och påträngande. Musik som när man minst anar det tar över och sen vägrar släppa sitt grepp.
Min känsla av Gimme Back My Bullets är ungefär samma som när jag första gången hörde Dickey Betts and Great Southerns märkliga men samtidigt fantastiska Bouganvillea (vilket jag förstår kan vara en förklaring som utesluter en och annan från att förstå den här texten, men jag tycker det passar så bra med just den jämförelsen, så jag kan inte låta bli).
Eller så här då. Gimme Back My Bullets känns som mer renodlad och äkta southern rock, inte så spekulativ och (nu kommer ett fel ord, men jag kör ändå) mainstream som Sweet Home Alabama, vilket sen blev det allmänna intrycket av hela Lynyrd Skynyrds produktion, men så är det alltså inte. Gimme Back My Bullets visar en lite annan sida av Lynyrd Skynyrd, mustig, stark, mystisk och kryddad med cayenne.
Nr: 265/2222
Gimme Back My Bullets är sydstatsrocker av rang, jag menar låten. Men å andra sidan är skivan också respektingivande, även om det faktiskt finns ganska många som påstår precis tvärtom.
Men låt mig förtydliga det lite. Det där hängde bara på en enda sak, Sweet Home Alabama, som nog skulle kunnat bli nationalsång om inte för alla sydstater men åtminstone för Alabama, om det inte varit så att countryn var ännu större där än sydstatsblues.
Det är rejäl handfast sydstatsrock det, inte för mycket hård rock som Molly Hatchet, utan mer angelägen och påträngande. Musik som när man minst anar det tar över och sen vägrar släppa sitt grepp.
Min känsla av Gimme Back My Bullets är ungefär samma som när jag första gången hörde Dickey Betts and Great Southerns märkliga men samtidigt fantastiska Bouganvillea (vilket jag förstår kan vara en förklaring som utesluter en och annan från att förstå den här texten, men jag tycker det passar så bra med just den jämförelsen, så jag kan inte låta bli).
Eller så här då. Gimme Back My Bullets känns som mer renodlad och äkta southern rock, inte så spekulativ och (nu kommer ett fel ord, men jag kör ändå) mainstream som Sweet Home Alabama, vilket sen blev det allmänna intrycket av hela Lynyrd Skynyrds produktion, men så är det alltså inte. Gimme Back My Bullets visar en lite annan sida av Lynyrd Skynyrd, mustig, stark, mystisk och kryddad med cayenne.
Nr: 265/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar