MOTT THE HOOPLE – TWO MILES FROM HEAVEN – 1980
Mott The Hooples allra första låt var en instrumental cover på Kinks You Really Got Me. Så här nästan 50 år senare kan jag tycka att det inte var det allra bästa sättet att försöka dra igång en rockkarriär på.
Men så gick ju Mott The Hooples allra första år ganska knackigt. Det var inte förrän David Bowie fick upp ögonen för bandet, gav dem All The Young Dudes, som gjorde dem till ett av sin tids främsta glamrockband.
Men tillbaka till Motts version av You Really Got Me. Är det nån mer än jag retade sig på att inte veta hur den låten kunde blivit med sång?
Svaret på det kom redan 1980 med skivan Two Miles From Heaven. Det är album som absolut inte hör hemma inom allmänbildningen, utan en skiva bara de verkliga Mott The Hooplefansen har koll på.
1980 hade Mott kastat in handduken, Ian Hunter hade gått sin egen väg och det som blev kvar av bandet lyckades aldrig hitta tillbaka till 70-talets stjärnglans. Two Miles From Heaven var förmodligen bara ett sätt att dra in lite pengar till ett skepp som redan gått till botten med man och allt (utom Ian).
Men skam den som ger sig. Gamla demotejper och tagningar letades fram, det gjordes pålägg av sång, keyboards och gitarr. Och helt plötsligt fanns en ny Mott-LP klar.
Nåja, nytt var det ju inte och inte blev det särskilt spännande heller. Låtarna från Motts första tid, i brytningen mellan 60- och 70-talen, hade inte charmat någon då och gjorde det inte tio år senare heller.
Därför är Two Miles From Heaven bara ett album för gamla Mottfans som kan tänka sig att damma av till exempel en låt som You Really Got Me bara för att få höra hur det låter när Ian Hunter sjunger texten i stället för att Mick Ralphs lirar gitarr.
Att sen få höra förlagan till Rock And Roll Queen, som i sin späda barndom hade fått namnet Surfin´ UK är så klart också en aha-upplevelse för oss som älskade den låten. Eller varför inte Ride On The Sun som av alla gamla fans identifieras som förlagan till Sea Diver.
Jag kan inte påstå att Two Miles From Heaven är ett stort rockalbum, för det är det inte. Men jag kan nog utan darr på rösten påstå att det är ett album jag själv hade ganska stort nöje av att lyssna på. Men då är ju som sagt uppväxt med Mott The Hoople.
Nr: 159/2222
Mott The Hooples allra första låt var en instrumental cover på Kinks You Really Got Me. Så här nästan 50 år senare kan jag tycka att det inte var det allra bästa sättet att försöka dra igång en rockkarriär på.
Men tillbaka till Motts version av You Really Got Me. Är det nån mer än jag retade sig på att inte veta hur den låten kunde blivit med sång?
1980 hade Mott kastat in handduken, Ian Hunter hade gått sin egen väg och det som blev kvar av bandet lyckades aldrig hitta tillbaka till 70-talets stjärnglans. Two Miles From Heaven var förmodligen bara ett sätt att dra in lite pengar till ett skepp som redan gått till botten med man och allt (utom Ian).
Men skam den som ger sig. Gamla demotejper och tagningar letades fram, det gjordes pålägg av sång, keyboards och gitarr. Och helt plötsligt fanns en ny Mott-LP klar.
Därför är Two Miles From Heaven bara ett album för gamla Mottfans som kan tänka sig att damma av till exempel en låt som You Really Got Me bara för att få höra hur det låter när Ian Hunter sjunger texten i stället för att Mick Ralphs lirar gitarr.
Att sen få höra förlagan till Rock And Roll Queen, som i sin späda barndom hade fått namnet Surfin´ UK är så klart också en aha-upplevelse för oss som älskade den låten. Eller varför inte Ride On The Sun som av alla gamla fans identifieras som förlagan till Sea Diver.
Jag kan inte påstå att Two Miles From Heaven är ett stort rockalbum, för det är det inte. Men jag kan nog utan darr på rösten påstå att det är ett album jag själv hade ganska stort nöje av att lyssna på. Men då är ju som sagt uppväxt med Mott The Hoople.
Nr: 159/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar