Kinks sista album

KINKS – TO THE BONE – 1996

Att detta är Kinks sista album kan man med viss osäkerhet påstå. Man vet ju aldrig med Ray Davies, men å andra sidan är det över 20 år sen skivan kom, så...
To The Bone finns tydligen i två upplagor, en amerikansk dubbel-CD och en europeisk enkel-CD, där en del andra låtar tagit med.

Tillbaka till det tidiga 60-talet alltså, inte bara vad det gäller låtarna. I början av 60-talet släpptes sällan samma skivor på båda sidor Atlanten, och om det gjordes det hade vissa låtar bytts ut beroende på vilka singlar som gått högt upp på listorna.

To The Bone är en sammanfattning av Kinks 30-åriga karriär, från 1964 fram till 1993. Det är dock inget samlingsalbum, alla låtarna är nyinspelningar inspelade live 1996 inför en liten publik.

Om det är ett bra album behöver man väl inte diskutera. Kinks diskografi, särskilt på 60-talet, är så fullproppad med superhits att det inte kan bli annat än jättebra. När sen de gamla låtarna här piffats till antingen genom ett och annat stenhårt metalriff, eller som Apeman fått ett tufft skabeat, eller helt enkelt blivit akustiska versioner går det inte att göra annat än att gilla det man hör.

Apeman, Sunny Afternoon, Dedicated Follower Of Fashion, Picture Book, Lola, Come Dancing, Dead End Street, Till The End Of The Day, State Of Confusion är bara några av de låtar jag tycker jag borde nämna.

De två sista låtarna är dessutom två nya spår, Animal och To The Bone, där jag får för mig att den sistnämnda är någon slags fristående fortsättning på Come Dancing, uppskattas.

To The Bone är ett kul album och överraskande bra efter 1993 års Phobia, Kinks sista studioalbum och deras allra värsta. To The Bone är något helt annat, det är en ypperlig sammanfattning på en lång karriär och ett album varje samlare av Kinks borde ha i sin samling.

Nr: 184/CD