Var tog Iommis riff vägen?

BLACK SABBATH – HEADLESS CROSS – 1989

Andra skivan med Tony Martin som sångare i Black Sabbath. Men ingen Bev Bevan på trummor, där fick Cozy Powell ta över. Och nånstans på vägen glömde Toni Iommi sina blixtrande riff. Var tog dem vägen?

Föregångaren till Headless Cross, The Eternal Idol, gillade jag, mest för Toni Iommis riffande. Men den här gången blev det inte lika roligt. För av någon anledning ville Toni Iommi tona ner sina riff, vilket fick till effekt att låtarna, som är ganska mediokra, förlorade det intressanta de hade.

Headless Cross blir snabbt ett tråkigt metalalbum som upprepar sig själv gång på gång. Jag kan inte låta bli att placera den i samma hög som Born Again, Seventh Star och där möjligtvis även Never Say Die under dåliga dagar kan finnas. Headless Cross avslöjar desutom att The Eternal Idol levde högt på Iommis riffande och att skivan utan dem inte skulle varit särskilt intressant.

Okej, jag vet att jag har snöat in på Iommi i denna text, men det är svårt att göra något annat. Som alla Sabbathkännare givetvis vet om var Toni Iommi den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet när den här skivan spelades in. Att han var bandet obestridde ledare var det ingen tvekan om.

Möjligtvis kände kanske Cozy Powell att han borde ha mer att säga till om än han fick. För min del tycker jag Headless Cross avslöjar att hans rykte stundtals varit lite för överreklamerat.

Nu när jag kan jämföra med The Eternal Idol tycker jag faktiskt att Bev Bevan, som hackade morötter på skivan innan, var roligare att lyssna på. Och det säger jag inte bara för att han varit med i ELO.

Några bra låtar då? Nja, Headless Cross, When Death Calls och Nightwing är nog helt okej ändå, men hade behövt några uppiggande riff för att lyfta.

Nr: såld!