W.A.S.P. - THE CRIMSON IDOL – 1992
W.A.S.P var arvtagarna till Alice Cooper och Kiss och en period på 80-talet ett av den amerikanska glamrockens allra fräckaste liveakter. Men när The Crimson Idol dök upp 1992 var det ingen som längre vågade tro på bandet. Ett glamrockband som gör ett konceptalbum kunde väl inte funka?
Nja, det gjorde det nog inte heller. The Crimson Idol floppade ganska ordentligt var förmodligen orsaken till att minnet av W.A.S.P under det tidiga 90-talet började suddas ut hos pudelrockfansen. När sen uppföljaren fyra år senare Still Not Black gick i samma spår och dessutom inte var någon utveckling till det bättre, trodde väl alla att bandet aldrig skulle resa sig igen.
Men som för alla gamla rockband går det alltid att lita på nostalgin, så W.A.S.P har fortsatt göra skivor för en mindre men trogen skara fans och håller på än i dag.
Det är enligt historieskrivarna tveksamt om The Crimson Idol verkligen ska vara med i W.A.S.P:s diskografi. Det är egentligen ett soloalbum av sångaren, basisten och bandledaren Blackie Lawless där en del av de gamla medlemmarna hoppar in i diverse gästspel.
Men å andra sidan är det inte mycket som skiljer låtarna på detta album från andra och tidigare W.A.S.P-album, det är glamrockigt, texterna provokativt sexistiska, vilket är precis det man skulle kunna förvänta sig, utan att de för den skull når upp till Fuck Like A Beast...
Bekymret för The Crimson Idol som konceptalbum är i stället den kalkonmässiga intrigen och frånvaron av riktigt, riktigt bra låtar, där The Invisible Boy och Chainsaw Charlie är undantagen utan att de för den skull lyckas träffa de rätta glamrocknervtrådarna. Jag gissar att The Crimson Idol därför är ett album de mest hårdhudade fansen har någon större glädje av.
Nr: borttagen ur samlingen, såld.
W.A.S.P var arvtagarna till Alice Cooper och Kiss och en period på 80-talet ett av den amerikanska glamrockens allra fräckaste liveakter. Men när The Crimson Idol dök upp 1992 var det ingen som längre vågade tro på bandet. Ett glamrockband som gör ett konceptalbum kunde väl inte funka?
Nja, det gjorde det nog inte heller. The Crimson Idol floppade ganska ordentligt var förmodligen orsaken till att minnet av W.A.S.P under det tidiga 90-talet började suddas ut hos pudelrockfansen. När sen uppföljaren fyra år senare Still Not Black gick i samma spår och dessutom inte var någon utveckling till det bättre, trodde väl alla att bandet aldrig skulle resa sig igen.
Men som för alla gamla rockband går det alltid att lita på nostalgin, så W.A.S.P har fortsatt göra skivor för en mindre men trogen skara fans och håller på än i dag.
Det är enligt historieskrivarna tveksamt om The Crimson Idol verkligen ska vara med i W.A.S.P:s diskografi. Det är egentligen ett soloalbum av sångaren, basisten och bandledaren Blackie Lawless där en del av de gamla medlemmarna hoppar in i diverse gästspel.
Men å andra sidan är det inte mycket som skiljer låtarna på detta album från andra och tidigare W.A.S.P-album, det är glamrockigt, texterna provokativt sexistiska, vilket är precis det man skulle kunna förvänta sig, utan att de för den skull når upp till Fuck Like A Beast...
Bekymret för The Crimson Idol som konceptalbum är i stället den kalkonmässiga intrigen och frånvaron av riktigt, riktigt bra låtar, där The Invisible Boy och Chainsaw Charlie är undantagen utan att de för den skull lyckas träffa de rätta glamrocknervtrådarna. Jag gissar att The Crimson Idol därför är ett album de mest hårdhudade fansen har någon större glädje av.
Nr: borttagen ur samlingen, såld.
Håller med. Men jag som inte är något stort wasp fan tycker denna är riktigt skön. Var och såg Crimson Idol turnén i november och vart glatt överraskad. Blackie sjunger bra än.
SvaraRadera