Ian Hunter i synthpopsvängen

IAN HUNTER – ALL OF THE GOOD ONES ARE TAKEN – 1983

Min gamle hjälte Ian Hunter gav sig in i synthpopsvängen med All Of The Good Ones Are Taken. Ett grepp som inte var särskilt uppskattat av alla fans. I början av 80-talet var det väldigt noga med vem som var rocker, punkare eller synthrockare.

Idag är givetvis detta ”felsteg” förlåtet även om det inte är glömt. Det var ju såna tider och tron på synthens storhet var nästan av religiösa format. Gränserna suddades dessutom ut. I början hette synthpopbanden Duran Duran, Spandau Ballet och Depeche Mode. Men det dröjde inte länge innan alla använde sig av synthar och trummaskiner, till och med Rolling Stones och alltså även Ian Hunter.

Därför är mitt förhållande till All Of The Good Ones Are Taken kluven. Jag gillar låtarna, men har svårt för arrangemangen. Det är hans synthigaste platta någonsin, men tack och lov höll han det ändå någorlunda smakfullt (som vi på rockkanten tyckte), men visst är det plastigt så det räcker.

Albumet anses väl inte heller vara något av den gamle Mott the Hoople-sångarens storverk. Titelspåret All Of The Good Ones Are Taken spelades väl nån gång emellanåt på radio. Men sen var det rätt tyst.

Jag köpte skivan på NK i Stockholm. Jag skuttade glad i hågen in där efter att ha läst recensionen i DN. Kanske är jag en av färre som tycker den är rätt hyfsad ändå. För naturligtvis gjorde Ian Hunter bra låtar på 80-talet också, även om han inte kan ha varit i absoluta toppform.

Essen i leken är ovanligt få. Fun är en rätt bra rocker. Speechless är inte heller dum. Men vad han sen hittade på i Captain Void ´n´ the Video Jets vågar jag inte ens gissa...

Nr: 403/2222

Har skrivit om skivan tidigare, men gör det nu igen med en omskriven text.