Fascinerande på sitt sätt

ELOY – INSIDE – 1972

Galna och grönaktigt metallglänsande gitarrsolon, en blåsvart orgel som suger i sig luften och sen pressar, stöter, kastar ut den i virvlar av medeltida folkmusik eller djuriska skrik direkt från ryggraden.

Jodå, visst var det krautrock och spacerock Eloy ägnade sig åt i början av 70-talet. Inside, som är bandets andra, är en skiva som kan ge den som tolkar in lite för mycket i musiken både vredesutbrott, hallucinationer och krypningar under skinnet. Här kastas flummiga meningslösheter fram och tillbaka av musiker som inte kan varit annat än övertända när de kom på de här genialiteterna.

Eloy är fascinerande på sitt sätt. En sångare, Frank Bornemann, med en så udda och märklig tysk brytning att det bara blir effektfullt, nästan komiskt. Fyra låtar på en LP, varav 17 minuter långa Land Of No Hope tar upp hela ena sidan. Ett hopp rakt ner i ett svart hål av bly och koldioxid.

Visst är det spacerock och ganska charmigt gjort, på sitt eget sätt. Helt ogenerat snor nämligen Eloy från Pink Floyd och gör sin egen Interstellar Overdrive men kallar den Land Of No Hope, som i likhet med sin föregångare är en spöklik rymdresa utan början eller slut. I sammanhanget blir den hejdlöst roligt och oerhört underhållande.

På andrasidan, med tre kortare låtar (nåja), balanserar Eloy mellan hårdrock och krautrock och snuddar mer än en, två, tre gånger vid Jethro Tull. Kanske är denna sida något mer lättlyssnad.

Eloy hittade aldrig krautrockens innersta kärna, men ambitionen fanns där. Ibland blir deras musik lite för pompös och pretentiös, så bör ska nog vänja sig vid Eloy i små doser, deras eviga malande tar på krafterna. Men det är ändå rätt bra melodier, och så har de snott sjyssta prylar, utan att ens ha viljan eller den goda smaken att dölja det. Eloy gör sin egen grej av det och tror på idén.

Nr: 440/2222

OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.