LOU REED – MISTRIAL – 1986
”Hur många skivor har den där jävla Lou Reed gjort egentligen”, sa han med irriterad röst och singlade iväg Mistrial genom luften. Jag lyckades fånga den med båda händerna, en fotbollsmålvakt med lite taskig tajming.
Min kompis hade ställt ut sin skivsamling på ett vingligt bord i trädgården och rensade ut de han inte ville ha kvar. Man gjorde så i början av 90-talet. De som skulle ut åkte i sophögen mitt på gräsmattan. Men jag fick ta över Mistrial.
Det finns nu säkert de som tycker att jag inte borde lagt ner nån energi på att rädda den där skivan. Mistrial har ett ganska dåligt rykte.
Lou Reed anses ha gjort flera hyfsade album även på 80-talet, men Mistrial ska inte höra till dem. Jag tycker inte så. Vi tar den tråkiga delen först...det är ju en 86:a...och inte ens Lou Reed kom ifrån att produktionen blev lite för utslätad och tråkig. Den låter lite som alla andra album från den tiden. Det andra tråkiga är att det saknas riktiga hitlåtar.
Man skulle kunna nöja sig där och lite lojt konstatera att Mistrial alltså inte är särskilt kul...
Men...för det finns så klart ett sådant...
Lyssnar man lite, lite mer på skivan finns det saker att upptäcka. Till exempel att Lou Reeds sångröst är ovanligt bra den här gången. Så är det inte på alla hans skivor.
För att få eventuella negativa kritiker av skivan över på min sida tipsar jag (bara som exempel) också om No Money Down, en låt med en hel del Chuck Berry-känsla (trots att det handlar om trummaskin i bakgrunden). Halvfunkiga Video Violence och stentuffa Spit It Out är också såna där låtar man gärna spelar igen.
Nr: Tyvärr borttagen ur samlingen pga platsbrist, såld.
”Hur många skivor har den där jävla Lou Reed gjort egentligen”, sa han med irriterad röst och singlade iväg Mistrial genom luften. Jag lyckades fånga den med båda händerna, en fotbollsmålvakt med lite taskig tajming.
Lou Reed anses ha gjort flera hyfsade album även på 80-talet, men Mistrial ska inte höra till dem. Jag tycker inte så. Vi tar den tråkiga delen först...det är ju en 86:a...och inte ens Lou Reed kom ifrån att produktionen blev lite för utslätad och tråkig. Den låter lite som alla andra album från den tiden. Det andra tråkiga är att det saknas riktiga hitlåtar.
Lyssnar man lite, lite mer på skivan finns det saker att upptäcka. Till exempel att Lou Reeds sångröst är ovanligt bra den här gången. Så är det inte på alla hans skivor.
För att få eventuella negativa kritiker av skivan över på min sida tipsar jag (bara som exempel) också om No Money Down, en låt med en hel del Chuck Berry-känsla (trots att det handlar om trummaskin i bakgrunden). Halvfunkiga Video Violence och stentuffa Spit It Out är också såna där låtar man gärna spelar igen.
Nr: Tyvärr borttagen ur samlingen pga platsbrist, såld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar