Niagara var ett märkligt fenomen. Den österrikiske trummisen Klaus Weiss skapade under några år en helt egen sfär av musik. Idag hade det kallats världsmusik, men i början av 70-talet var den etiketten mer eller mindre okänd.
Niagaras tre mycket märkliga album, som nästan uteslutande består av trumbeats, hamnade ofrivilligt i något slags ingenmansland mellan jazzfusion, psykedelia och krautrock.
Klaus Weiss har sedan början av 70-talet spelat i en mängd album med en rad olika artister och ger fortfarande ut skivor.
De tre psykedeliska album han spelade in under namnet Niagara är dock några av de märkligaste. Alla tre albumen släpptes bara i mindre upplagor i original och är samlarobjekt för inte minst krautrockkännare. Skivorna har de senaste åren dock getts ut i nypressningar vilket gjort att fler nu kan få lyssna på dem. Här är en sammanställning.
Niagara (1971)
Ett naket album inte bara sett till omslagsbilden. Skiva består av två kompositioner på vardera cirka 20 minuter med bara trumbeats och rytmer. Fasinerande och väldigt ”psykedeliskt” men inte särskilt lättillgängligt.
S.U.B (1972)
Weiss utvecklar sitt sound och lägger till både fuzzgitarr och blås vilket gör musiken enklare att lyssna på men samtidigt ger den oinvigde ett anslag av soft jazz.
Afire (1973)
Weiss lämnar gitarr och blås och går tillbaka till trumbeats men använder massor av olika slaginstrument som kongas, bongotrummor och andra likartade instrument. Till skillnad från första skivan består dock Afire av flera kortare kompositioner vilket gör den mer lättsmält.
De tre psykedeliska album han spelade in under namnet Niagara är dock några av de märkligaste. Alla tre albumen släpptes bara i mindre upplagor i original och är samlarobjekt för inte minst krautrockkännare. Skivorna har de senaste åren dock getts ut i nypressningar vilket gjort att fler nu kan få lyssna på dem. Här är en sammanställning.
Ett naket album inte bara sett till omslagsbilden. Skiva består av två kompositioner på vardera cirka 20 minuter med bara trumbeats och rytmer. Fasinerande och väldigt ”psykedeliskt” men inte särskilt lättillgängligt.
Weiss utvecklar sitt sound och lägger till både fuzzgitarr och blås vilket gör musiken enklare att lyssna på men samtidigt ger den oinvigde ett anslag av soft jazz.
Weiss lämnar gitarr och blås och går tillbaka till trumbeats men använder massor av olika slaginstrument som kongas, bongotrummor och andra likartade instrument. Till skillnad från första skivan består dock Afire av flera kortare kompositioner vilket gör den mer lättsmält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar