J Geils Band var ett av de mest populära livebanden i USA i början och mitten av 70-talet. De spelade mycket, ofta och högt och har efterlämnat några av de bästa liveplattor som spelades in under 70-talet.
Men bandet gjorde också en rad beryktade studioalbum som än i dag kan få gamla rockers att svettas våldsamt och få något djuriskt i blicken. Ögon som avslöjar att det inte är någon hemma där just för tillfället. De är på en helt annan plats.
J Geils Band levde högt på karismatiske sångaren Peter Wolf men också munspelaren Magic Dick, han med det sanslösa håret, och gitarristen J Geils själv hade stor del i bandets storhet. Feta bluesrockackord som fick publiken att koka.
En och annan har jämfört J Geils Band med Rolling Stones, vilket nog inte ligger långt från sanningen. Andra menar att bandet var amerikanernas svar på den brittiska pubrocken, men mycket våldsammare och högljuddare. Alla bandets album har tidigare recenserats här på bloggen.
Nu är det dags för en sammanställning, från bandets födelse runt 1970 och den något pinsamma avslutningen 15 år senare. Länkar till de olika recensionerna finns i rubrikerna.
J Geils Band (1970)
J Geils Band visade direkt vad de ville göra, tuff, hård bluesrock. Första LP:n känns dock tämligen blygsam och försiktig jämfört med vad som skulle komma senare. Men det är givetvis ändå en given platta i varje bluesrocksamling.
The Morning After (1971)
En våldsam urladdning där J Geils Band inte sparar på någonting. En jämförelse med Rolling Stones och album som Let It Bleed och Exile känns helt rätt. Tuff, svettig bluesrock med avstamp i countryrocken.
Live: Full House (1972)
En magisk konsert i Detroit blev här förevigad och framstår trots att skivan är över 40 år gammal som ett av tidernas bästa livealbum i sin gnenre. J Geils Band sparar inte på någonting utan ger allt från första till sista tonen. En måste-skiva.
Ladies Invited (1973)
Om något av J Geils album ska kallas bortglömt är det Ladies Invited. Men LP:n precis lika bra och hårt rockigt som sina föregångare. Den kan vara något knepig att hitta på vinyl nu för tiden, men är ett måste för alla samlare av bra hård 70-talsrock.
Bloodshot (1973)
En frustande rockrökare så testosteronladdad att det nästan kokar över. Bloodshot anses av många var J Geils stora ögonblick, vilket jag nog är beredd att hålla med om. Funkig, hård bluesrock självklar och hårresande.
Nightmares And Other Tales from The Vinyl Jungle (1974)
Ännu en urladdning av J Geils som fortsatte på samma spår som tidigare, rå, skitig bluesrock med brösttoner och rejält feta gitarrackord. Nightmares är inte lika välkänd som sin föregångare Bloodshot, men är en av bandets stora.
Hotline (1975)
Släpptes inte på CD förrän i början av 2000-talet. Hotline är en av få J Geils-plattor som underskattats, nästan glömts bort, av fansen. Men det ett, som alla bandets 70-talare, ett bluesrockalbum av bästa märke.
Blow Your Face Out (1976)
Andra liveplattan på bara tre år och dessutom en dubbel-LP. Men J Geils kunde inte misslyckas i mitten av 70-talet. Det är ett magiskt album som ska räknas in bland de stora liveplattorna från 70-talet (som var liveskivornas storhetstid).
Monkey Island (1977)
Ett udda album för J Geils katalog. Bandet provar en betydligt mjukare linje, nästan lite soulig. Det gillade inte fansen, som placerar Monkiey Island som ett av bandets sämre verk. Jag påstår dock att detta är ett mycket spännande album just för att det är så annorlunda.
Sanctuary (1978)
J Geils går tillbaka till bluesrocken, men Sanctuary signalerar ändå om att siktet är inställt på synthbaserad 80-talsrock. Fansen var tveksamma till denna skiva också. Trots det är Sanctuary en sjysst J Geils-platta även om en och annan säkert saknar det där riktigt råa bluesrocksoundet från förr.
Love Stinks (1980)
Det var med Love Stinks J Geils Band lämnade bluesrocken för att lira mer lättillgänglig och radiomässig rock. Love Stinks är steget som tog bandet över gränsen men tack vare smarta arrangemang och bra låtval funkar det ändå. En bra rockplatta med andra ord.
Freeze Frame (1981)
Det stora internationella genombrottet för J geils Band som med superhiten Centerfold blev nästan folkkära. Men ska sanningen fram har detta album inte mycket med J Geils skitiga bluesrock från 70-talet att göra. Så här låter ett band man virat in i cellofan och sprejat med sockervadd.
Showtime (1982)
J Geils Band tillbaka i Detroit för att försöka upprepa vad de gjort tio år tidigare på Live Full House. Men den här gången funkar det inte alls, Showtime blir i stället bara en trist och småtråkig parentes, mest för att bandet här var helt inne på sitt nya 80-talssound.
You´re Gettin´ Even While I´m Gettin´ Odd (1984)
Att sångaren Peter Wolf behövdes i J Geils Band står klart när man hör den här LP:n. Hans grymtande och growlande var en större del av bandets imgae än man skulle kunnat tro. När det saknas blir också Magic Dicks munspelande lidande och J Geils gitarr låter bara sömnig. Bandets sista album blev inte snygg.
En och annan har jämfört J Geils Band med Rolling Stones, vilket nog inte ligger långt från sanningen. Andra menar att bandet var amerikanernas svar på den brittiska pubrocken, men mycket våldsammare och högljuddare. Alla bandets album har tidigare recenserats här på bloggen.
Nu är det dags för en sammanställning, från bandets födelse runt 1970 och den något pinsamma avslutningen 15 år senare. Länkar till de olika recensionerna finns i rubrikerna.
J Geils Band visade direkt vad de ville göra, tuff, hård bluesrock. Första LP:n känns dock tämligen blygsam och försiktig jämfört med vad som skulle komma senare. Men det är givetvis ändå en given platta i varje bluesrocksamling.
En våldsam urladdning där J Geils Band inte sparar på någonting. En jämförelse med Rolling Stones och album som Let It Bleed och Exile känns helt rätt. Tuff, svettig bluesrock med avstamp i countryrocken.
En magisk konsert i Detroit blev här förevigad och framstår trots att skivan är över 40 år gammal som ett av tidernas bästa livealbum i sin gnenre. J Geils Band sparar inte på någonting utan ger allt från första till sista tonen. En måste-skiva.
Om något av J Geils album ska kallas bortglömt är det Ladies Invited. Men LP:n precis lika bra och hårt rockigt som sina föregångare. Den kan vara något knepig att hitta på vinyl nu för tiden, men är ett måste för alla samlare av bra hård 70-talsrock.
En frustande rockrökare så testosteronladdad att det nästan kokar över. Bloodshot anses av många var J Geils stora ögonblick, vilket jag nog är beredd att hålla med om. Funkig, hård bluesrock självklar och hårresande.
Ännu en urladdning av J Geils som fortsatte på samma spår som tidigare, rå, skitig bluesrock med brösttoner och rejält feta gitarrackord. Nightmares är inte lika välkänd som sin föregångare Bloodshot, men är en av bandets stora.
Släpptes inte på CD förrän i början av 2000-talet. Hotline är en av få J Geils-plattor som underskattats, nästan glömts bort, av fansen. Men det ett, som alla bandets 70-talare, ett bluesrockalbum av bästa märke.
Andra liveplattan på bara tre år och dessutom en dubbel-LP. Men J Geils kunde inte misslyckas i mitten av 70-talet. Det är ett magiskt album som ska räknas in bland de stora liveplattorna från 70-talet (som var liveskivornas storhetstid).
Ett udda album för J Geils katalog. Bandet provar en betydligt mjukare linje, nästan lite soulig. Det gillade inte fansen, som placerar Monkiey Island som ett av bandets sämre verk. Jag påstår dock att detta är ett mycket spännande album just för att det är så annorlunda.
J Geils går tillbaka till bluesrocken, men Sanctuary signalerar ändå om att siktet är inställt på synthbaserad 80-talsrock. Fansen var tveksamma till denna skiva också. Trots det är Sanctuary en sjysst J Geils-platta även om en och annan säkert saknar det där riktigt råa bluesrocksoundet från förr.
Det var med Love Stinks J Geils Band lämnade bluesrocken för att lira mer lättillgänglig och radiomässig rock. Love Stinks är steget som tog bandet över gränsen men tack vare smarta arrangemang och bra låtval funkar det ändå. En bra rockplatta med andra ord.
Det stora internationella genombrottet för J geils Band som med superhiten Centerfold blev nästan folkkära. Men ska sanningen fram har detta album inte mycket med J Geils skitiga bluesrock från 70-talet att göra. Så här låter ett band man virat in i cellofan och sprejat med sockervadd.
J Geils Band tillbaka i Detroit för att försöka upprepa vad de gjort tio år tidigare på Live Full House. Men den här gången funkar det inte alls, Showtime blir i stället bara en trist och småtråkig parentes, mest för att bandet här var helt inne på sitt nya 80-talssound.
Att sångaren Peter Wolf behövdes i J Geils Band står klart när man hör den här LP:n. Hans grymtande och growlande var en större del av bandets imgae än man skulle kunnat tro. När det saknas blir också Magic Dicks munspelande lidande och J Geils gitarr låter bara sömnig. Bandets sista album blev inte snygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar