En bergspredikan

Jag borde slutat köpa Bruce Springsteens skivor redan på 70-talet. När jag nu plockar fram någon av hans skivor från 80-talet och framåt känns de bara tråkiga.

Som om bara tiden gått, men Bruce Springsteen stannat kvar i mörkret i utkanten av staden.

För mig är det som det mesta han gjorde efter Darkness On The Edge Of Town är en upprepning av gamla teman; förlorad kärlek, vemod och så den där eviga ”highwayen” han åker på, ensam eller med sällskap...antingen hem eller bort...

På Born To Run var allt det där fräckt, spännande och fräscht.
På The River var det ganska roligt.
På Born in The USA blev det cyniskt.
Men på Tunnel Of Love från 1987 känns det unket och instängt.

Skivan har visserligen hyllats för sin lyrik. Texterna anses mognare, här handlar det om giftermål och skilsmässa i stället för att knulla i baksätet på en lånad cheva.

Men lika förbannat kör han sin dystra väg fram och åter och längtar efter tider som aldrig kommer tillbaka...

Tillsammans med det sena 80-talets fläskiga synthtrummor blir det pompöst, bombastiskt och nästan hånfullt.

Det finns säkert en och annan som uppskattar Tunnel Of Love. Men för min del är den bara ännu en bergspredikan från The Boss och budskapet blir ihåligare för varje varv vinylen snurrar på tallriken. Det finns säkert folk som fortfarande går igång på Brilliant Disguise, men inte jag.

Nr: 585/2000

Den övre bilden är hämtad från innerkonvolutet till skivan.

Ps. Jag brukar försöka avhålla mig från att skriva allt för elaka saker. Så sorry alla springsteenfans, men jag har burit på det här länge...ds.