DIRE STRAITS - LOVE OVER GOLD - 1982
I början av 80-talet hade jag tröttnat på Mark Knopfler och Dire Straits. Jag nobbade till och med en gratisbiljett till en konsert i Stockholms konserthus.
Men det fick jag faen för när Dire Straits slog till med Love Over Gold 1982.
För att vara Dire Straits så var Love Over Gold en väldigt experimentell platta. Mark Knopfler var nog konservativ i sin tanke. Men här gör han grejer som kanske är lite oväntade för att vara honom.
Love Over Gold är en högljudd skiva. Gitarrerna är vassare och elakare än på nån tidigare Dire Straits-skiva. Det är bra! Även om Knopfler borde tagit ännu mer plats.
Sen är låtarna längre. Det skulle kunna tyda på att Dire Straits ville testa och pröva var gränserna gick. Det lyckas de väl inte med, även om fjorton minuter långa Telegraph Road är jävligt läcker. Det finns förresten bara fem låtar på skivan. ALLA är långa.
Det skulle också kunna tyda på att Dire Straits blivit alldeles för pretentiösa och fartblinda av sina framgångar i början av 80-talet. Det skulle kunnat bli pompöst och bombastiskt...
Men det gör det inte...
Mark Knopfler lyckas skickligt navigera mellan det subtilt vackra och det svulstiga. Jag säger bara Private Investigations och Industrial Disease.
Därför är Love Over Gold från 1982 - rent musikaliskt objektivt sett - kanske Dire Straits bästa album.
Nr: borttagen ur samlingen.
I början av 80-talet hade jag tröttnat på Mark Knopfler och Dire Straits. Jag nobbade till och med en gratisbiljett till en konsert i Stockholms konserthus.
Men det fick jag faen för när Dire Straits slog till med Love Over Gold 1982.
Love Over Gold är en högljudd skiva. Gitarrerna är vassare och elakare än på nån tidigare Dire Straits-skiva. Det är bra! Även om Knopfler borde tagit ännu mer plats.
Sen är låtarna längre. Det skulle kunna tyda på att Dire Straits ville testa och pröva var gränserna gick. Det lyckas de väl inte med, även om fjorton minuter långa Telegraph Road är jävligt läcker. Det finns förresten bara fem låtar på skivan. ALLA är långa.
Men det gör det inte...
Mark Knopfler lyckas skickligt navigera mellan det subtilt vackra och det svulstiga. Jag säger bara Private Investigations och Industrial Disease.
Därför är Love Over Gold från 1982 - rent musikaliskt objektivt sett - kanske Dire Straits bästa album.
Nr: borttagen ur samlingen.
Jag har aldrig varit någon större beundrare av Dire Straits, och enligt min åsikt är nog "Brothers in arms" den enda av deras plattor som är värd att äga. Men är man en seriös fan av Knopfler & co så kanske "Love over gold" är bättre. Själv tycker jag att "Brothers..." eller möjligen någon greatest hits-samling med råge täcker mitt behov av Dire Straits.
SvaraRaderaEttan, Communique och Love over gold, skulle jag nog vilja säga. Men det där är ju en smaksamk.
SvaraRadera