De flesta riktigt skickliga rockmusiker lägger någon gång av med rock, för att gå vidare med jazz, funk eller kanske soul. Nya och lite svårare utmaningar.
Level 42 gjorde på 80-talet precis tvärtom. Gick från jazzinfluerad pop till nästan vanlig dansmusik.
Men skivan Level 42 från 1981, bandets första album, är nog den enda med denna grupp man behöver.
Skivan är intressant, eller rent av fascinerande, av två skäl.
Först och främst är det så oerhört välpolerat och snygg jazzfunk. Varenda ton verkar genomtänkt in i minsta detalj. Det är elegant.
För det andra handlar Level 42 nästan enbart om basisten Mark King. Han är, ihop med Larry Graham*,en av de allra bästa basister jag någonsin hört. Att han sätter sin prägel på låtarna är ingen underdrift. Flera av låtarna verkar ha kommit till bara för att han ska få briljera på sitt instrument.
Till exempel låten 43 (fortythree) som är en liten orgie i slapbas.
Ett par av låtarna från skivan, som är Level 42:s första, blev mindre hits på dansgolvet, Starchild och Love Games.
Jag vet inte om det var av den anledningen Level 42 efter detta jazz-fusion-funk-album senare skiftade spår mot lite lättare danspop.
Därför är det här nog den enda platta med Mark King och hans kollegor som känns nödvändig i samlingen.
Nr: 1691/2000
* basist hos Sly & The Family Stone.
Men skivan Level 42 från 1981, bandets första album, är nog den enda med denna grupp man behöver.
Skivan är intressant, eller rent av fascinerande, av två skäl.
Först och främst är det så oerhört välpolerat och snygg jazzfunk. Varenda ton verkar genomtänkt in i minsta detalj. Det är elegant.
För det andra handlar Level 42 nästan enbart om basisten Mark King. Han är, ihop med Larry Graham*,en av de allra bästa basister jag någonsin hört. Att han sätter sin prägel på låtarna är ingen underdrift. Flera av låtarna verkar ha kommit till bara för att han ska få briljera på sitt instrument.
Ett par av låtarna från skivan, som är Level 42:s första, blev mindre hits på dansgolvet, Starchild och Love Games.
Jag vet inte om det var av den anledningen Level 42 efter detta jazz-fusion-funk-album senare skiftade spår mot lite lättare danspop.
Därför är det här nog den enda platta med Mark King och hans kollegor som känns nödvändig i samlingen.
Nr: 1691/2000
* basist hos Sly & The Family Stone.
Kul när basister får träda fram och ikläda sig en mer framträdande roll. I många fall är de ju annars mer anonyma. Jag har ingen större koll på basister, Les Claypool är en av de få jag känner till och uppskattar.
SvaraRaderaDå ska jag lyssna på South Park-signaturen nästa gång jag råkar se det programmet.
SvaraRaderaNågra personliga favoritbasister:
SvaraRaderaInom soul och r&b vill jag framför allt nämna James Jamerson, Carol Kaye och Chuck Rainey.
Inom rock/pop är Bruce Thomas (basisten som spelade på alla Elvis Costellos plattor från 1977 - 87) en personlig favorit. Sen ska man förstås inte glömma bort Paul McCartney, vars basspel i Beatles ofta var väldigt kreativt.