Metallica sålde sin själ

I början av 80-talet hade Metallica med hjälp av diverse lösningsmedel - butangas och bensin - precis varit med om att lösa upp den melodiösa hårdrocken i intet och skapat en helt ny genre, thrashmetal.

Och sen kom de ut med den här skivan 1991 - sitt svarta album - en popskiva, som säkert thrashmetalfansen skulle uttrycka det.

Det tror faen att varenda thrashmetalfan blev som tokiga, och - i flera fall - kastade skivan ut genom fönstret.
För en sak är säker, thrashmetalband don´t do ballads!, de spelar inte ballader.

Och här gjorde Metallica Enter Sandman och mer där till, melodiös balladhårdrock.

Metalhistorens största svek, ansåg många.
Tidernas största metalplatta anser andra.
Tvunget sa Metallica själva...

Och det är klart. Thrashmetal, och all riffbaserad hårdrock/metal i allmänhet, har en begränsning.

När melodin inte längre betyder något hänger allt på hur många och hur stentuffa riff banden kan leverera.

Och där finns en gräns. Det går inte att uppfinna hur många gitarriff som helst. Metallica insåg kanske att de hamnat i en återvändsgränd. Och det är därför tror jag de gjorde sitt svarta album.

För min del gjorde Metallica rätt. De sålde sin själ och gjorde en popskiva (?).

Om de inte gjort det, skulle det aldrig stått en Metallica-platta i min samling. Men det gör det nu. Den svarta hamnade i samlingen bara några dagar efter att jag första gången hört Enter Sandman på radio.

Nr: 1137/2000