QUEEN – A NIGHT AT THE OPERA – 1975
Jag vet inte vad folk kommer att säga om A Night at the Opera om 100 år. Men idag – nu - här, finns ingen tvekan. Oavsett vad man tycker om Queens skiva från 1975 är det bara att erkänna att den är ett mästerverk.
Till och med de som hatar Queen av hela sitt hjärta och hävdar att den är en av vår tids mest överskattade, uppblåsta och pompösa album måste hålla med om det. A Night at the Opera är Queens storverk och ett av 70-talsrockens allra största ögonblick.
Att skivan hatades av alla punkare när den kom behöver väl knappast sägas. Den står ju för precis allt det punken ville riva ner. Att i Jönköping ens nämna den här skivan för nån av de grönhåriga med tuppkam och säkerhetsnålar i örat var att be om stryk. Och på sitt sätt hade de väl rätt. Men det hindrar ju inte att skivan är anmärkningsvärd.
Queen gör nämligen något som ingen annan vågat tidigare, blandar rock och opera. Visst gjorde väl både Moody Blues och Emerson, Lake and Palmer framgångsrika skivor som byggde både på klassisk musik och rock. Men de drog aldrig ut det så här långt.
Queen gjorde det av en enda anledning – att de kunde. Freddie Mercurys röstresurser var något unikt i rockvärlden.
Över till låtarna. Och då måste man ju börja med Bohemian Rhapsody, eller...
Men nej, jag låter bli den. För det finns nog ingen rocklåt som blivit så sönderanalyserad och teoretiserad. Det finns heller knappast någon annan låt som blivit så överexploaterad att den inte längre går att spela.
Låt mej i stället konstatera att det inte finns en enda svag låt på A Night at the Opera. Inte ens när Queen fånar sig i låtar som I´m In Love With My Car och Lazing On a Sunday Afternoon.
Bäst på skivan är utan tvekan de lugnare låtarna, som till exempel You´re My Best Friend och Love of My Life. Sen har jag en speciell känsla för Death on Two Legs, en fläskig rocker som nog är Queens ilsknaste och mest aggressiva låt någonsin.
Nr: 917/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Jag vet inte vad folk kommer att säga om A Night at the Opera om 100 år. Men idag – nu - här, finns ingen tvekan. Oavsett vad man tycker om Queens skiva från 1975 är det bara att erkänna att den är ett mästerverk.
Att skivan hatades av alla punkare när den kom behöver väl knappast sägas. Den står ju för precis allt det punken ville riva ner. Att i Jönköping ens nämna den här skivan för nån av de grönhåriga med tuppkam och säkerhetsnålar i örat var att be om stryk. Och på sitt sätt hade de väl rätt. Men det hindrar ju inte att skivan är anmärkningsvärd.
Men nej, jag låter bli den. För det finns nog ingen rocklåt som blivit så sönderanalyserad och teoretiserad. Det finns heller knappast någon annan låt som blivit så överexploaterad att den inte längre går att spela.
Låt mej i stället konstatera att det inte finns en enda svag låt på A Night at the Opera. Inte ens när Queen fånar sig i låtar som I´m In Love With My Car och Lazing On a Sunday Afternoon.
Bäst på skivan är utan tvekan de lugnare låtarna, som till exempel You´re My Best Friend och Love of My Life. Sen har jag en speciell känsla för Death on Two Legs, en fläskig rocker som nog är Queens ilsknaste och mest aggressiva låt någonsin.
Nr: 917/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare (länk), men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Death on Two Legs handlar om deras tidigare manager enligt Roger Taylor
SvaraRaderaHa det JB