HAZE – HAZECOLOR-DIA – 1971
Historikerna vet inte mycket om de långhåriga merovingerna, en kungaätt som på 500-talet styrde i frankernas rike, det som nu är Frankrike och västra Tyskland. Den omfattande Frankerkrönikan säger inte hela sanningen, den skrevs av den samtida biskopen Gregorius och var ett beställningsjobb.
Med säkerhet kan man dock hävda att merovingerna skattade sitt långa hår högt, de valde hellre döden än att klippa av sig håret. De var dessutom osedvanligt våldsamma och vildsinta, inte bara mot andra folk utan även mot sina egna.
Från de långhåriga merovingerna är inte steget till krautrocken så långt som man tror, åtminstone inte på den här bloggen... Långhåriga givetvis, vildsinta och mycket egensinniga är självklara epitet för krautrock.
När jag dessutom nu ämnar ta upp bandet Haze, som kom från Frankfurt (vars koppling till frankerna är ofrånkomlig trots att stadens namn blev allmänt först så sent som på 800-talet), är det ingen tillfällighet.
Hårt rockande Haze eldar nämligen på i gammal merovingisk tradition, alltså utan några som helst betänkligheter, vildsint och stundtals rått. Att bandet också har en melodisk ådra och kraftfulla psykedeliska influenser går inte att missa. Att Haze dessutom var långhåriga, utan att ha en aning om det långa hårets tradition i regionen, förstärker naturligtvis min teori.
När man lyssnar på Hazecolor-Dia, vars skivomslag är minst sagt innovativt (alla vi som kommer ihåg den gamla hederliga diabilden och den otympliga diaprojektorn ler nu igenkännande) inser man dock att bandet inte bara vill ösa på utan även har en hel del finstämda ambitioner, vilket gör att deras form av krautrock landar någonstans mellan hårdrock, Yes och Genesis.
Det säger kanske inte särskilt mycket det heller. Nästan varenda tyskt krautgäng med bara lite ambitioner att nå toppen sneglade på nämnda brittiska förlagor.
Det går därför inte att påstå att Hazecolor-Dia är ett särskilt originellt krautrockalbum. Däremot kan man med säkerhet hävda att det är typiskt för sin tid, 1400 år efter de långhåriga merovingerna.
Nr: 35/2222
Den som vill läsa mer om de långhåriga merovingerna, den grymma drottning Fredegunda, kungarna Chiliperik, Chlothachar och den (i jämförelse) milde kung Guntchramn, rekommenderar jag främst Frans G Bengtssons utmärkta essä ”Den långhåriga merovingerna” som bland annat finns i samlingen med samma namn från 1933. Den som vill lyssna på Haze utan att för den skull lägga ut flera hundralappar rekommenderar jag Youtube.
Historikerna vet inte mycket om de långhåriga merovingerna, en kungaätt som på 500-talet styrde i frankernas rike, det som nu är Frankrike och västra Tyskland. Den omfattande Frankerkrönikan säger inte hela sanningen, den skrevs av den samtida biskopen Gregorius och var ett beställningsjobb.
Från de långhåriga merovingerna är inte steget till krautrocken så långt som man tror, åtminstone inte på den här bloggen... Långhåriga givetvis, vildsinta och mycket egensinniga är självklara epitet för krautrock.
När jag dessutom nu ämnar ta upp bandet Haze, som kom från Frankfurt (vars koppling till frankerna är ofrånkomlig trots att stadens namn blev allmänt först så sent som på 800-talet), är det ingen tillfällighet.
Nr: 35/2222
Den som vill läsa mer om de långhåriga merovingerna, den grymma drottning Fredegunda, kungarna Chiliperik, Chlothachar och den (i jämförelse) milde kung Guntchramn, rekommenderar jag främst Frans G Bengtssons utmärkta essä ”Den långhåriga merovingerna” som bland annat finns i samlingen med samma namn från 1933. Den som vill lyssna på Haze utan att för den skull lägga ut flera hundralappar rekommenderar jag Youtube.
Det var en fin text med tips om både läsning och lyssning. Tackar.
SvaraRadera