PRETTY THINGS – SILK TORPEDO – 1974
Silk Torpedo är en kultplatta och den bästa glamrockskiva jag har min samling. Men som vanligt var Pretty Things ute för sent. Albumet kom 1974, då var glamrocken redan på väg att dö ut, David Bowie var på väg mot nya mål, Mott the Hoople splittrade och Slade dalade på topplistorna.
”Skivan är förförande. Och då menar jag inte bara omslaget”, har en brittisk musikrecensent skrivit om det här albumet på sin sajt. Jag håller med.
Pretty Things tog inte till de stora gesterna, glittrande paljetter eller bombastiska scenshower. De lirade bara rock.
Kanske var det därför Silk Torpedo nästan inte fick någon uppmärksamhet alls på sin tid, och inte nu heller, utom av musiker, kritiker och andra kunniga i branschen som sett albumets storhet.
Alla låtar på LP:n håller hög klass, men allra bäst är nog introt Dream (med ett gitarrsolo som Led Zeppelin senare ansåg sig vara tvunga att sno) och direkt efterföljande Joey. Det är superfräck glamrock.
Sista spåret Belfast Cowboys sätter sig också gärna fast. Den här skivan kastade sig dock inte över mig direkt, utan smög sig liksom på. Det tog några lyssningar innan jag fattade hur bra den var. Det är inget dåligt, det brukar tyda på kvalitet.
Pretty Things var egentligen inget glamrockband. Gruppen är jämngammal med Rolling Stones och fanns med redan på 60-talet. Bandet följde sedan trenderna.
Pretty Things lirade progressiv rock när det var inne, hoppade över till glam- och arenarock för att senare också haka på punk och new wave-trenderna. Phil May har alltid varit bandets starkaste personlighet medan övriga medlemmar skiftat kraftigt genom åren.
Sättningen på Silk Torpedo innehöll bland annat Jack Green, som denna blogg har tagit för vana att uppmärksamma så fort det finns en chans.
Nr: 1583/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Silk Torpedo är en kultplatta och den bästa glamrockskiva jag har min samling. Men som vanligt var Pretty Things ute för sent. Albumet kom 1974, då var glamrocken redan på väg att dö ut, David Bowie var på väg mot nya mål, Mott the Hoople splittrade och Slade dalade på topplistorna.
Kanske var det därför Silk Torpedo nästan inte fick någon uppmärksamhet alls på sin tid, och inte nu heller, utom av musiker, kritiker och andra kunniga i branschen som sett albumets storhet.
Sista spåret Belfast Cowboys sätter sig också gärna fast. Den här skivan kastade sig dock inte över mig direkt, utan smög sig liksom på. Det tog några lyssningar innan jag fattade hur bra den var. Det är inget dåligt, det brukar tyda på kvalitet.
Pretty Things lirade progressiv rock när det var inne, hoppade över till glam- och arenarock för att senare också haka på punk och new wave-trenderna. Phil May har alltid varit bandets starkaste personlighet medan övriga medlemmar skiftat kraftigt genom åren.
Sättningen på Silk Torpedo innehöll bland annat Jack Green, som denna blogg har tagit för vana att uppmärksamma så fort det finns en chans.
Nr: 1583/2222
OBS! Favorit i repris. Jag har skrivit om denna skiva tidigare, men ger den nu en ny chans med en delvis nyskriven text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar