Pink Floyd utan Roger Waters

PINK FLOYD – A MOMENTARY LAPSE OF REASON – 1987

A Momentary Lapse of Reason skulle från början fått namnet Signs of Life. Men Pink Floyd ändrade sig av någon anledning i sista stund. Jag tycker de kunde behållit det namnet. Det hade passat. Det finns spår av liv på den här skivan, men...

Nej, det var elakt. Man måste tänka på att den här skivan kom 1987. De band som då kallade sig progressiva, Yes, Asia och såna där, lät definitivt inte bättre. Och A Momentary Lapse of Reason är väldigt mycket starkare än precis allt vad de banden lyckades åstadkomma i mitten av 80-talet. Eller nåt annat sånt där band också förresten. Och så var det här första skivan där Roger Waters inte var med. Allt fick hänga på David Gilmour.

Men när jag jämför med Pink Floyds tidigare album är Momentary Lapse Of Reason ett ganska klent verk. Jag vet inte hur många gånger jag suttit ner och verkligen försökt att hitta något spännande, roligt, eller innovativt, eller annorlunda, eller nytt, eller vad som helst. Men det går inte. A Momentary Lapse of Reason blir inte bättre av att ha spelats många gånger.

Och så en djupdykning i låtlistan. Tja, Learning to Fly är ett snyggt epos, men sen är det tunt. A New Machine, både del 1 och 2 är ett till exempel ett par ganska otrevliga saker.

Men sen kan jag konstatera att det inte räcker med en massa fräcka ljudeffekter för att göra bra låtar. Man måste ha bra material också, och lite energi och attityd.

Effekterna har naturligtvis Pink Floyd. Men det andra saknas. Då blir det inte särskilt kul.

Nr: 688/2222