MICK JAGGER – GODDESS IN THE DOORWAY – 2001
Jag misstänker att Mick Jagger alltid haft en liten läggning åt schlager. Hade det inte varit för Keith Richards skulle han nog med glädje representerat Storbritannien i Melodischlagerfestivalen om bara någon frågat.
Goddes In The Doorway bekräftar den teorin, det är ett soloalbum med Mick där Keith är helt frånvarande. I stället har han tagit hjälp av storheter som Wyclef Jean och på något enstaka spår Lenny Kravitz. Detta förmodligen för att uppdatera sitt sound till ett 2001 något modernare.
Låttitlar som (Jump For) Joy, Dancing In The Starlight och Everybody Getting High styrker mina misstankar, det här är inte ett album gamla stonesfans behöver jaga livet ur sig för.
Det är en popskiva, nästan schlager och har mer gemensamt med Jaggers 80-talare She´s The Boss än samtida stonesplattor som Voodoo Lounge, Bridges To Babylon och A Bigger Bang. Till och med skivans (enda) stora hit, God Gave Me Everything, är en potentiell schlagerfestivalvinnare.
Är dock helt säker på att mycket av det hänger på arrangemangen av låtarna. Men var det så Jagger ville ha det, så... Om någon funderar på varför det nu är 15 år sedan Mick Jagger gav ut ett soloalbum hittar man svaret här. Jagger fick nämligen ett och annat glåpord kastat efter sig när han gett ut den här skivan...också.
Nej, Jaggers soloalbum är i allmänhet inget som är direkt nödvändigt att ha i en ens någorlunda representativ skivsamling. Enda plattan man ”måste” ha är Wandering Spirit.
Men den är å andra sidan så fantastiskt bra att den uppväger alla andra album Jagger spelat in utan Keith Richards.
Nr: 204/CD
Jag misstänker att Mick Jagger alltid haft en liten läggning åt schlager. Hade det inte varit för Keith Richards skulle han nog med glädje representerat Storbritannien i Melodischlagerfestivalen om bara någon frågat.
Goddes In The Doorway bekräftar den teorin, det är ett soloalbum med Mick där Keith är helt frånvarande. I stället har han tagit hjälp av storheter som Wyclef Jean och på något enstaka spår Lenny Kravitz. Detta förmodligen för att uppdatera sitt sound till ett 2001 något modernare.
Låttitlar som (Jump For) Joy, Dancing In The Starlight och Everybody Getting High styrker mina misstankar, det här är inte ett album gamla stonesfans behöver jaga livet ur sig för.
Det är en popskiva, nästan schlager och har mer gemensamt med Jaggers 80-talare She´s The Boss än samtida stonesplattor som Voodoo Lounge, Bridges To Babylon och A Bigger Bang. Till och med skivans (enda) stora hit, God Gave Me Everything, är en potentiell schlagerfestivalvinnare.
Är dock helt säker på att mycket av det hänger på arrangemangen av låtarna. Men var det så Jagger ville ha det, så... Om någon funderar på varför det nu är 15 år sedan Mick Jagger gav ut ett soloalbum hittar man svaret här. Jagger fick nämligen ett och annat glåpord kastat efter sig när han gett ut den här skivan...också.
Nej, Jaggers soloalbum är i allmänhet inget som är direkt nödvändigt att ha i en ens någorlunda representativ skivsamling. Enda plattan man ”måste” ha är Wandering Spirit.
Men den är å andra sidan så fantastiskt bra att den uppväger alla andra album Jagger spelat in utan Keith Richards.
Nr: 204/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar