Folkrock och filosofiska funderingar

GRAVY TRAIN – (A BALLAD OF) A PEACEFUL MAN – 1971

Smakfullt är första ordet för Gravy Trains andra LP, A Peaceful Man, vilket rimmar väldigt illa med bandets första skiva, som var en vågad och rökig progrockplatta. Driver Gravy Train med oss nu?

Att inleda skivan med en ganska slaskig sydstatslåt, Alone In Georgia, kan dock tyckas både fattigt och lite väl inställsamt. Men av någon anledning kan jag inte låta bli att gilla låten ändå. Mest för Norman Barrets själfulla sång och för flöjten i bakgrunden. Det är en ballad, gjord av ett inrökt brittiskt progrockband, influerad av amerikanska förebilder, som i mina öron ändå blir skön lyssning.

Gravy Train fortsätter sen på ungefär samma spår. Det är tydligt att de lämnat Canterburyscenen och Black Sabbathinfluenserna kvar på första skivan. A Peaceful Man ger i stället mer intrycket av spacerock, folkrock och filosofiska funderingar.

Jag gillade första LP:n, men har absolut inget emot denna musikaliska vändning heller. Musiken är väl avvägd och skön att lyssna på. Att Barretts skrapiga hendrixgitarr inte finns där lika mycket går att leva med.

Jethro Tullinfluenserna finns dock kvar, nån beskrev till och med A Peaceful Man som ”den bästa LP Jethro Tull aldrig spelade in”. Så långt är jag dock inte villig att gå.

Av någon anledning har LP:n delats upp i en långsam och en snabb sida, vilket jag kan tycka var inte väl fantasilöst även 1971. Tyvärr ger det en lite schizofren bild av A Peaceful Man, vilket den inte förtjänar. Det är en bättre skiva än så som jag gärna rekommenderar.

Nr: 2063/2222