JOHN LENNON/YOKO ONO – MILK AND HONEY – 1984
Album utgivna postumt, efter artistens död, är oftast ganska vingliga företag. Ibland blir det ohyggligt bra, som när George Harrisons son Dhani färdigställde Brainwashed efter sin pappas död, eller som när Mick Ronsons hustru Suzanne gav ut Heaven And Hull två år efter gitarrkungens död. Vid andra tillfällen kan det bli både smaklöst och fantasilöst.
Milk And Honey, utgiven av Yoko Ono fyra år efter John Lennons död, hör inte till mina favoriter i genren. Jag säger inte att skivan är smaklös, men det är inte den LP jag vill ha som ett minne av John Lennon. Den känns mer som ett Yoko Ono-album där John Lennons låtar får vara med...inte som utfyllnad...men som komplement.
Yoko Ono ville naturligtvis använda samma framgångsrecept som på John Lennons sista riktiga platta, Double Fantasy, där de båda delade på utrymmet. Den gången fungerade det utmärkt på grund av att John Lennons egna låtar var så ohyggligt känsloladdade och blev en kontrast till Yoko Onos rakbladsvassa och kyliga melodier.
Milk And Honey saknar den kontrasten. Dels för att John Lennonlåtarna inte är lika starka, trots att det handlar om melodier han delvis tänkt skulle vara med på uppföljaren till Double Fantasy. Dels för att de omöjligt kunde behandlas med John Lennons känsliga hand när de färdigställdes. Det måste varit fruktansvärt svårt för Yoko Ono att göra det, men så tog det hela tre år att färdigställa materialet.
Sen är jag inte alls imponerad av konceptet där Lennon och Ono delade på utrymmet. Det är John Lennons låtar alldeles för bra för. Tyvärr är det så att Yoko Onos låtar drar ner skivan till en bit under medel, med andra ord knappast nödvändig i samlingen.
Nr: 376/2222
Album utgivna postumt, efter artistens död, är oftast ganska vingliga företag. Ibland blir det ohyggligt bra, som när George Harrisons son Dhani färdigställde Brainwashed efter sin pappas död, eller som när Mick Ronsons hustru Suzanne gav ut Heaven And Hull två år efter gitarrkungens död. Vid andra tillfällen kan det bli både smaklöst och fantasilöst.
Nr: 376/2222
Kanske ingen höjdare, åtminstone inget jag lyssnar på särskilt ofta. Men jag måste säga att för mig är "Nobody told me" en av de absoluta topparna från Lennons soloproduktion.
SvaraRaderaHar som sagt inte lyssnat särskilt mycket på denna skiva, så jag törs inte uttala mig om Onos låtar här. Men generellt tycker jag hennes musik, fortfarande, är gravt undervärderad. Under, säg, 1972-74 var hennes skivor betydligt mer spännade än Lennons. Och, som du skriver, på "Double fantasy" kompletterar deras låtar varandra väl. Jag tycker faktiskt att Lennon-låtarna på den skivan låter lite mesiga på egen hand.