Dags att summera ännu ett skivköparår. Ett ovanligt bra sådant där fler spännande skivor än jag trodde letat sig till min samling. Mina krautrockskivor har blivit fler, framför allt har de tillfört mer av det som går utanför de mest förväntade gränserna. Att jag på allvar ”upptäckt” Agitation Free är naturligtvis en del av förklaringen.
Att svenska Noise enda skiva Små röda lätta regndroppar hittat hem till mej och att jag bara av en händels fick tag på Black Sabbaths Tyr på svart vinyl är kul. Men årets höjdare är dock två gamla 60-talsklassiker; The Whos My Generation och ett svenskpressat samlingsalbum från 1965 med Yardbirds, båda upphittade på en loppis. Ett bra år med andra ord.
Alla dessa nya skivor har dock krävt krafttag åt andra hållet då min skivsamling inte ska innehålla mer än 2222 album. Många har rensats ut, vilket inte alltid är roligt att göra även om det handlar om skivor jag inte spelat på många år. Jag har tagit i ganska ordentligt. Just nu har jag faktiskt ett underskott, jag har tagit bort fler än jag behöver, och har nu inte så många som 2222 skivor i samlingen. De borttagna skivorna säljer jag just nu på Tradera.
Om detta slutar med att jag på nytt fyller upp till min gräns eller om jag i framtiden kommer att nöja mig med färre vet jag ingenting om ännu. Vi får se. Här presenterar jag några av de under året nya skivorna i min samling. De jag just nu tycker blev de bästa inköpen.
Jethro Tull – The Chateau d´Herouville Sessions
En piratskiva visade det sig, men en dubbel-LP väl värd att ha för tullfanatikerna. Innehåller den inspelning av The Passion Play som Ian Anderson kastade. Har getts ut tidigare (Nightcap), men här i en ny mixning. En nördig skiva? Javisst!
Grateful Dead – Live/Dead
Det finns en klar skiljelinje mellan Dödens studioalbum och deras våldsamma psykedeliska liveplattor. Det här är en av legenderna, den omtalade liveplattan från 1969. Det är här man hittar svaret till varför bandets fans är så fanatiska.
Agitation Free – Malesch
Allt för sällan det händer. Men det här är en LP jag blev helt uppslukad av. Agitation Free blandar psykedelisk rock med rytmer från Mellanöstern och får fram ett fascinerande sound. Tysk spacerock med influenser från Pink Floyd men med en gitarrist som påminner väldigt mycket om Duane Allman. En reissue så klart, skivan i original är både dyr och svår att hitta.
Santana – Shapeshifter
En riktig överraskning. Shapeshifter från 2012 har inget gemensamt med hans annars tämligen lättsmälta 2000-talskollektion att göra. Det är en tuff progressiv rockplatta, kanske den proggigaste Santana någonsin spelat in. Jag ställer den på samma hylla som Caravanserai och Oneness-Silver Dreams Golden Reality, så bra är den.
Daniel Lanois – Flesh And Machine
Nya album från Daniel Lanois har en tendens att fladdra förbi nånstans i periferin och blir sen svåra att få tag på. Den här skivam från 2014 höll jag på att missa helt, men fick den som tur var i födelsedagspresent av mina uppmärksamma barn. Ambient musik där Lanois tidigare samarbete med Brian Eno är min förklaring.
Nuclues – Nucleus
En svårhittad psychplatta från det sena 60-talet. Nucleus är ett skumt kanadensiskt rockband som i sina bästa stunder påminner om Amon Düül II. Musiken är oförutsägbar och kryptisk och verkar kunna ta vägen precis var som helst. Mycket hammondorgel.
Santana IV – Santana IV
En ny platta som gick den svenska kritikerkåren nästan helt förbi. Själv tycker jag det var ett av årets höjdpunkter när Carlos Santana gick tillbaka till den psykedeliska rock han lirade i början av 70-talet och album som Abraxas och Santana III. Absolut är det nostalgi och det låter väldigt bra.
Amon Düül II – Made In Germany
Under många år nöjde jag mig med den amerikanska enkel-LP:n av denna legendariska platta. När jag till slut fick tag i den riktiga skivan, dubbel-LP:n, sålde jag min fåniga USA-press och lyssnar nu på skivan i dess rätta form. Krautrock, experimentellt och våldsamt men samtidigt lekfullt och möjligtvis ironiskt.
Spencer Davis Group – Autumn ´66
Nästan bara covers på gamla blues- och soullåtar, men oj vad kul den är att lyssna på. Jag förstår att det finns ganska många som påstår att detta är Spencer Davis bästa album någonsin. Jag var bara sex år när skivan spelades in, men jag älskar varenda låt.
Noise – Små röda lätta regndroppar
Ännu ett lyckopiller från Svenska Popfabriken i Klippan på 80-talet. Noise har inget med det mer namnkunniga stockholmsgänget att göra, inte ens stavningen. Det är knappast en LP som finns i varje svenskt hem, men för oss som var med är det en viktig skiva. Det är inte punk, som ibland sägs, utan en skiva med lysande små poppärlor.
Och här några nya goa skivor jag inte hunnit skriva om ännu. Recensioner kommer under vintern och våren.
Pell Mell – Marburg
Saknar nästan ord. Jag förstår nu varför så många hyllat tyska Pell Mell. Högoktanig symfonisk proggrock där Pell Mell tar med sina lyssnare ut på märkliga äventyr. En fantasieggande skiva som verkligen borde vara något för gamla genesis- och yesfans.
Dschinn – Dschinn
Detta tyska hårdrockgäng gjorde bara denna LP, som förutom det fantasieggande omslaget och en äckligt gröngul färg på vinylskivan (reissue) dessutom är ganska kul att lyssna på. Att bandet tagit stora intryck av Uriah Heep och Deep Purple förstår man omgående.
Who – My Generation
Rockklassikernas rockklassiker i en loppisback. Dessutom på minst lika legendariska Brunswicketiketten, mono givetvis. My Generation och The Kids Are Alright är två höjdpunkter, men det finns ingen anledning att hoppa över nån av de andra låtarna. Mycket charmigt!
Alice Cooper – Killer
En tidig platta med Alice Cooper, men kanske den allra bästa bandet gjorde. Till skillnad från övriga plattor finns här inte ett enda svagt spår. Under My Wheels är allra starkast. Ska man bara ha en LP med Alice Cooper är det Killer som gäller.
Black Sabbath – Tyr
Trodde väl aldrig att jag skulle få tag på det här albumet på vinyl. Ett konceptalbum som sågats av nästan alla kritiker men jag hävdar är betydligt intressantare än vad många tror.
Fuchsia – Fuchsia
Efter att fått se och höra Fuchsia på Fest i logen i Dädesjö väntade jag i över ett år på att denna skiva skulle ges ut igen. Denna tidiga 70-talare har blivit något av en psychklassiker, men bortglömd fram till nu.
Blonde On Blonde – Rebirth
Brittisk psychrock från tidigt 70-tal som överraskade åtminstone mig. Att rötterna finns hos Cream och Traffic anar man, men på denna deras andra LP finns också influenser från amerikansk psykedelia som Jefferson Airplane. En spännande crossover-LP.
Akasha – Akasha
Om det inte vore för det ibland lite burkiga ljudet skulle man aldrig kunna tro att denna LP är inspelad i ett skyddsrum i Nordnorge. En charmig proggplatta där stora likheter med inte minst Yes och Genesis finns. Det roliga är att Akasha vågar gå ännu längre.
Shylock – Gialorgues
När jag nu fått tag i skivan förstår jag varför så många hyllat detta franska band så länge. En proggklassiker som ofta jämförs med Yes och Genesis tidiga verk men överträffar dem. Symfonisk rock på mycket hög nivå.
Agitation Free – Shibuya Nights
Efter över 30 år återförenades Agitation Free 2007 och spelade bland annat in denna dubbel-LP i Tokyo. Det är bara att konstatera att skimret från det tidiga 70-talet fortfarande finns där. Spacerock på mycket hög nivå.
Yardbirds – Yardbirds
Sommarens fetaste loppisfynd. En svenskpressad samlingsplatta från 1965 som tydligen är eftertraktad bland samlarna. Mitt stora intresse för skivan handlar dock om storheter som For Your Love och I Wish You Would.
Alla dessa nya skivor har dock krävt krafttag åt andra hållet då min skivsamling inte ska innehålla mer än 2222 album. Många har rensats ut, vilket inte alltid är roligt att göra även om det handlar om skivor jag inte spelat på många år. Jag har tagit i ganska ordentligt. Just nu har jag faktiskt ett underskott, jag har tagit bort fler än jag behöver, och har nu inte så många som 2222 skivor i samlingen. De borttagna skivorna säljer jag just nu på Tradera.
Om detta slutar med att jag på nytt fyller upp till min gräns eller om jag i framtiden kommer att nöja mig med färre vet jag ingenting om ännu. Vi får se. Här presenterar jag några av de under året nya skivorna i min samling. De jag just nu tycker blev de bästa inköpen.
En piratskiva visade det sig, men en dubbel-LP väl värd att ha för tullfanatikerna. Innehåller den inspelning av The Passion Play som Ian Anderson kastade. Har getts ut tidigare (Nightcap), men här i en ny mixning. En nördig skiva? Javisst!
Det finns en klar skiljelinje mellan Dödens studioalbum och deras våldsamma psykedeliska liveplattor. Det här är en av legenderna, den omtalade liveplattan från 1969. Det är här man hittar svaret till varför bandets fans är så fanatiska.
Allt för sällan det händer. Men det här är en LP jag blev helt uppslukad av. Agitation Free blandar psykedelisk rock med rytmer från Mellanöstern och får fram ett fascinerande sound. Tysk spacerock med influenser från Pink Floyd men med en gitarrist som påminner väldigt mycket om Duane Allman. En reissue så klart, skivan i original är både dyr och svår att hitta.
En riktig överraskning. Shapeshifter från 2012 har inget gemensamt med hans annars tämligen lättsmälta 2000-talskollektion att göra. Det är en tuff progressiv rockplatta, kanske den proggigaste Santana någonsin spelat in. Jag ställer den på samma hylla som Caravanserai och Oneness-Silver Dreams Golden Reality, så bra är den.
Nya album från Daniel Lanois har en tendens att fladdra förbi nånstans i periferin och blir sen svåra att få tag på. Den här skivam från 2014 höll jag på att missa helt, men fick den som tur var i födelsedagspresent av mina uppmärksamma barn. Ambient musik där Lanois tidigare samarbete med Brian Eno är min förklaring.
En svårhittad psychplatta från det sena 60-talet. Nucleus är ett skumt kanadensiskt rockband som i sina bästa stunder påminner om Amon Düül II. Musiken är oförutsägbar och kryptisk och verkar kunna ta vägen precis var som helst. Mycket hammondorgel.
En ny platta som gick den svenska kritikerkåren nästan helt förbi. Själv tycker jag det var ett av årets höjdpunkter när Carlos Santana gick tillbaka till den psykedeliska rock han lirade i början av 70-talet och album som Abraxas och Santana III. Absolut är det nostalgi och det låter väldigt bra.
Under många år nöjde jag mig med den amerikanska enkel-LP:n av denna legendariska platta. När jag till slut fick tag i den riktiga skivan, dubbel-LP:n, sålde jag min fåniga USA-press och lyssnar nu på skivan i dess rätta form. Krautrock, experimentellt och våldsamt men samtidigt lekfullt och möjligtvis ironiskt.
Nästan bara covers på gamla blues- och soullåtar, men oj vad kul den är att lyssna på. Jag förstår att det finns ganska många som påstår att detta är Spencer Davis bästa album någonsin. Jag var bara sex år när skivan spelades in, men jag älskar varenda låt.
Ännu ett lyckopiller från Svenska Popfabriken i Klippan på 80-talet. Noise har inget med det mer namnkunniga stockholmsgänget att göra, inte ens stavningen. Det är knappast en LP som finns i varje svenskt hem, men för oss som var med är det en viktig skiva. Det är inte punk, som ibland sägs, utan en skiva med lysande små poppärlor.
Och här några nya goa skivor jag inte hunnit skriva om ännu. Recensioner kommer under vintern och våren.
Saknar nästan ord. Jag förstår nu varför så många hyllat tyska Pell Mell. Högoktanig symfonisk proggrock där Pell Mell tar med sina lyssnare ut på märkliga äventyr. En fantasieggande skiva som verkligen borde vara något för gamla genesis- och yesfans.
Detta tyska hårdrockgäng gjorde bara denna LP, som förutom det fantasieggande omslaget och en äckligt gröngul färg på vinylskivan (reissue) dessutom är ganska kul att lyssna på. Att bandet tagit stora intryck av Uriah Heep och Deep Purple förstår man omgående.
Rockklassikernas rockklassiker i en loppisback. Dessutom på minst lika legendariska Brunswicketiketten, mono givetvis. My Generation och The Kids Are Alright är två höjdpunkter, men det finns ingen anledning att hoppa över nån av de andra låtarna. Mycket charmigt!
En tidig platta med Alice Cooper, men kanske den allra bästa bandet gjorde. Till skillnad från övriga plattor finns här inte ett enda svagt spår. Under My Wheels är allra starkast. Ska man bara ha en LP med Alice Cooper är det Killer som gäller.
Trodde väl aldrig att jag skulle få tag på det här albumet på vinyl. Ett konceptalbum som sågats av nästan alla kritiker men jag hävdar är betydligt intressantare än vad många tror.
Efter att fått se och höra Fuchsia på Fest i logen i Dädesjö väntade jag i över ett år på att denna skiva skulle ges ut igen. Denna tidiga 70-talare har blivit något av en psychklassiker, men bortglömd fram till nu.
Brittisk psychrock från tidigt 70-tal som överraskade åtminstone mig. Att rötterna finns hos Cream och Traffic anar man, men på denna deras andra LP finns också influenser från amerikansk psykedelia som Jefferson Airplane. En spännande crossover-LP.
Om det inte vore för det ibland lite burkiga ljudet skulle man aldrig kunna tro att denna LP är inspelad i ett skyddsrum i Nordnorge. En charmig proggplatta där stora likheter med inte minst Yes och Genesis finns. Det roliga är att Akasha vågar gå ännu längre.
När jag nu fått tag i skivan förstår jag varför så många hyllat detta franska band så länge. En proggklassiker som ofta jämförs med Yes och Genesis tidiga verk men överträffar dem. Symfonisk rock på mycket hög nivå.
Efter över 30 år återförenades Agitation Free 2007 och spelade bland annat in denna dubbel-LP i Tokyo. Det är bara att konstatera att skimret från det tidiga 70-talet fortfarande finns där. Spacerock på mycket hög nivå.
Sommarens fetaste loppisfynd. En svenskpressad samlingsplatta från 1965 som tydligen är eftertraktad bland samlarna. Mitt stora intresse för skivan handlar dock om storheter som For Your Love och I Wish You Would.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar