JETHRO TULL – THE CHATEAU D´HEROUVILLE SESSIONS – 2014
Fast besluten att upprepa succén med Thick As A Brick checkade Ian Anderson 1972 in med Jethro Tull på franska slottet Chateau d´Herouville, den tidens motsvarighet till Cheironstudion. Alla hade varit där, till och med Pink Floyd.
Men när tre av fyra LP-sidor till Andersons ironiska passionsdrama, A Passion Play, låg klart tappade Ian humöret, sparkade bandet, kasserade tejperna och började om från början. Bara ett fåtal sekvenser från den första inspelningen användes sedan när A Passion Play senare under 1973 blev verklighet. En annan mindre del av materialet hamnade på albumet efter, Warchild.
De ursprungliga tejperna från Chateu d´Herouville blev sedan liggande fram till mitten av 90-talet då inspelningen gavs ut på CD:n Nightcap, The Chateau d´Isaster Tapes, en inspelning som både går att älska för dess storhet och oförställda pompösa uttryck samtidigt som den är lätt att börja avsky av exakt samma anledning.
Nånstans kan man förstå varför Ian kastade inspelningen, en annan del av mig hade förmodligen älskat det då som nu.
Det kunde tagit slut där, men nu är The d´Isaster Tapes tillbaka för tredje gången, nu under namnet The Chateau d´Herouville Sessions-The Unreleased 1972 Album, en ommixning gjord 2014 av Steven Wilson. Att ett sådant tilltag är hårdvaluta i progrockvärlden är givet, och därför inte alls överraskande att skivan först, innan Ian Anderson själv hann med det, kom ut som piratskiva.
Det är den piratskivan jag råkade köpa. Jag visste inte att det var så då, numera ser man inte på piratskivor att de är illegalt tillverkade. Tanken på att få höra The d´Isaster Tapes i en 2000-talstolkning var dessutom alldeles för kittlande för att jag skulle tänka så långt. Detta sagt till mitt försvar...trots att jag högst säkert köpt skivan även om jag hade känt till det.
Jag blev inte besviken. Har man som jag både A Passion Play och Warchild som två av sina favoritalbum med Tull är den här inspelningen den bit som fattas i det pusslet. Här finns inslag från båda skivorna, Critique Oblique och Scenario har det blytunga bombastiska anslaget från A Passion Play och Skating Away On The Thin Ice Of The New Day, Only Solitaire och Law Of The Bungle (Bungle In The Jungle) dyker upp också på Warchild.
Som gammal tullfan är det lätt att bli kompis med en sådan inspelning redan innan den hamnat på skivtallriken första gången. Det är lätt att såna förväntningar hamnar snett, men den här gången höll albumet vad det lovade. Steven Wilsons mixning är både innovativ, nytänkande och spännande, samtidigt som låtarnas ursprungliga originalitet inte förlorats. Bra gjort. Och väl värt att lyssna på.
Den andra skivan av denna dubbel består av de ursprungliga A Passion Play-tejperna, vilket kan vara väl så intressant lyssning och information. Men den musiken har som sagt redan publicerats tidigare på Nightcap (och delvis även på samlingsalbumet 20 Years Of Jethro Tull). Men här får man musiken för första gången på vinylskiva, vilket givetvis uppskattas.
Nr: 481/2222
Fast besluten att upprepa succén med Thick As A Brick checkade Ian Anderson 1972 in med Jethro Tull på franska slottet Chateau d´Herouville, den tidens motsvarighet till Cheironstudion. Alla hade varit där, till och med Pink Floyd.
Nånstans kan man förstå varför Ian kastade inspelningen, en annan del av mig hade förmodligen älskat det då som nu.
Det kunde tagit slut där, men nu är The d´Isaster Tapes tillbaka för tredje gången, nu under namnet The Chateau d´Herouville Sessions-The Unreleased 1972 Album, en ommixning gjord 2014 av Steven Wilson. Att ett sådant tilltag är hårdvaluta i progrockvärlden är givet, och därför inte alls överraskande att skivan först, innan Ian Anderson själv hann med det, kom ut som piratskiva.
Det är den piratskivan jag råkade köpa. Jag visste inte att det var så då, numera ser man inte på piratskivor att de är illegalt tillverkade. Tanken på att få höra The d´Isaster Tapes i en 2000-talstolkning var dessutom alldeles för kittlande för att jag skulle tänka så långt. Detta sagt till mitt försvar...trots att jag högst säkert köpt skivan även om jag hade känt till det.
Som gammal tullfan är det lätt att bli kompis med en sådan inspelning redan innan den hamnat på skivtallriken första gången. Det är lätt att såna förväntningar hamnar snett, men den här gången höll albumet vad det lovade. Steven Wilsons mixning är både innovativ, nytänkande och spännande, samtidigt som låtarnas ursprungliga originalitet inte förlorats. Bra gjort. Och väl värt att lyssna på.
Den andra skivan av denna dubbel består av de ursprungliga A Passion Play-tejperna, vilket kan vara väl så intressant lyssning och information. Men den musiken har som sagt redan publicerats tidigare på Nightcap (och delvis även på samlingsalbumet 20 Years Of Jethro Tull). Men här får man musiken för första gången på vinylskiva, vilket givetvis uppskattas.
Nr: 481/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar