Det här man inser Eric Claptons storhet

JOHN MAYALL & BLUES BREAKERS – WITH ERIC CLAPTON – 1966

Har man inte gjort det tidigare är det här man inser Eric Claptons storhet. Jag är helt övertygad om det. Vilket brutalt muller, vilket sanslöst fräckt bluessound. Det är bedövande.

Det är inte på skivor som Pilgrim, August eller ens Slowhand man hittar Eric Claptons bluesgitarr. På senare tider finns delar av det soundet på From The Cradle eller Riding With The King, en skiva han spelade in tillsammans med B.B King. Inte ens Cream hittar till de här nivåerna.

Det är i en sån här inspelning, från 60-talet, man hittar Claptons ursprung och brutala bluessound. Tillsammans med John Mayall som vägledare blir musiken på denna skiva från 1966 helt oemotståndligt, andlöst fräck och andäktigt knäckande.

Det är nästan så jag inte vågar ta i denna platta, eller skriva om den, av respekt för skivans och musikens storhet.

Det är en mäktig blues-LP med egentligen bara tre man; John Mayall på orgel och piano, Clapton på gitarr och basisten John McVie, mer känd som en av ursprungsmedlemmarna i Fleetwood Mac. Trummisen Hughie Flint hoppar in på ungefär hälften av spåren.

Claptons gitarr, ofta improvisationer, står i centrum. Men precis allt på den här plattan är av högsta kvalitet. Ljudet är dessutom fantastiskt bra, det riktigt mullrar i högtalarna och man får den där adrenalinkicken man alltid väntar på men sällan får uppleva.

Fem av spåren är Mayalls eller i arrangemang av honom, övriga är covers hämtade från hjältar som Willie Dixon och Robert Johnson. Alla spåren – precis alla – är lysande.

Nr: 2076/2222