Steve Harley går alltid sin egen väg

STEVE HARLEY – POETIC JUSTICE – 1996

Om jag inte blev helt övertygad innan blev jag det under Love Minus Zero-No Limit. Steve Harleys tolkning av Dylans klassiker tar andan ur kroppen och är slutbeviset för att Steve Harley på 90-talet var inne på ett helt nytt och mycket spännande spår. 

I slutet av 70-talet hade han lämnat Cockney Rebel och hela den glammiga rockvärlden bakom sig, utbränd och slutkörd. Jag är inte säker på att ens Steve Harley själv då trodde på att det skulle finnas någon fortsättning. Glam- och artrock hade han lämnat bakom sig redan 1976 då han upplöste Cockney Rebel. De soloalbum han gjorde direkt efter var både förvirrade och förvirrande.

Men i början av 90-talet kom Steve Harley tillbaka, förmodligen utvilad och definitivt med en helt annan syn på rockmusik än tidigare. Första albumet Yes You Can (1992) var det inte många som uppmärksammade, trots att skivan hade kvaliteter långt utanför det Harley visat under glamrocksepoken. Men hans andra ”comebackalbum” Poetic Justice blev ett kraftfullt statement och beviset för att han var tillbaka. Visserligen en helt annan musiker och med en helt annan framtoning.

Jag var inte den som blev övertygad först. CD:n Poetic Justice (finns inte på vinyl) kom in ganska sent i min samling och det var först under sjunde spåret, Love Minus Zero-No Limit, jag blev helt övertygad.

Nu vet jag att Poetic Justice är ett mycket säreget och egensinnigt album, där Steve Harley – liksom på 70-talet – går sin helt egen väg. Men nu med distans och en mogenhet som artist, som när man vet bakgrunden, blir mycket tilltalande.

Storheten uppenbarar sig redan i första låten That´s My Life In Your Hands och fattar man det inte då är det oundvikligt efter Loveless eller den magiska tolkningen av Van Morrisons Crazy Love.

Nr: 13/CD