BLACKWATER PARK – DIRT BOX – 1971
Blackwater Park har i min samling naturligtvis inget med Opeths album med samma namn att göra. Blackwater Park är ett tyskt hårdrockband från det tidiga 70-talet. Deras enda LP fick namnet Dirt Box och innehåller en mycket märklig beatlescover (For No One) som jag nu pliktskyldigast nämner men inte kommer att ta upp igen. I övrigt är detta ett riktigt bra hårdrockalbum.
Blackwater Park är dock inte något progrockband eller krautrockgäng vilket påstås på ett flertal andra nätplatser. Det är bara gammeldags hårdrock i samma urtidsskola som Uriah Heep, Deep Purple och Black Sabbath.
Det är dock inte lika intressant som de brittiska förlagorna. Blackwater Parks Dirt Box är när man studerar innehållet närmare ett inte särskilt innovativt album, även om första intrycket sa mig något helt annat.
Första gången jag hörde den här skivan for jag nämligen upp i taket och utnämnde den – innan första låten var färdigspelad – till det bästa hårdrockalbum som gjorts på hela 70-talet, vilket jag givetvis senare tvingades revidera och nedskriva. Så bra är inte Dirt Box...
Det i sin tur påminner mig om min första timme av religionskunskapen i tredje årskursen på gymnasiets samhällsvetenskapliga program. På den tiden läste man sparsamt med religion och när vi satt där för att för första gången sedan grundskolan få oss lite äkta svensk kristendom till livs överraskade vår lärare oss genom att i stället ge sig på hinduismen. Första frågan blev den något oväntade: Är det nån som kommer ihåg några hinduiska gudar?
Mitt redan då stora intresse för psykedelia gjorde att jag den sommaren läst en tjock filosofisk bok om just hinduism. Jag var först uppe med armen i luften. När jag räknat upp nio eller tio olika gudar blev jag ombedd av läraren att sluta så att nån annan också kunde få chansen.
Efter det hade han ett gott öga till mig resten av året (oförtjänt givetvis). Det där första intrycket räddade mig, mitt intresse för religion var i övrigt lågt. Jag fick näst högsta betyg, utan att för den skull vara mer än närvarande på resterande religionstimmar.
Hade nu Blackwater Park bekänt sig åt krautrocken och lirat långa obegripliga melodislingor med en mullrande hammond i bakgrunden hade hinduismen kanske kunnat vara en given koppling till denna utsvävning.
Men så är det inte. Det är första intrycket som är intressant. För där lyckades tydligen både jag och Blackwater Park. Och att det liksom mitt religionsvetande egentligen var ganska substanslöst och ytligt. Det stämmer också.
Men vem bryr sig så här många år senare. Dirt Box är fortfarande en riktigt bra tysk hårdrockplatta där i stort sett varenda låt skulle funka alldeles lysande på vilket skränigt ölkalas som helst där folk framåt natten kravlar runt på golvet.
Nr: 2070/2222
Blackwater Park har i min samling naturligtvis inget med Opeths album med samma namn att göra. Blackwater Park är ett tyskt hårdrockband från det tidiga 70-talet. Deras enda LP fick namnet Dirt Box och innehåller en mycket märklig beatlescover (For No One) som jag nu pliktskyldigast nämner men inte kommer att ta upp igen. I övrigt är detta ett riktigt bra hårdrockalbum.
Första gången jag hörde den här skivan for jag nämligen upp i taket och utnämnde den – innan första låten var färdigspelad – till det bästa hårdrockalbum som gjorts på hela 70-talet, vilket jag givetvis senare tvingades revidera och nedskriva. Så bra är inte Dirt Box...
Det i sin tur påminner mig om min första timme av religionskunskapen i tredje årskursen på gymnasiets samhällsvetenskapliga program. På den tiden läste man sparsamt med religion och när vi satt där för att för första gången sedan grundskolan få oss lite äkta svensk kristendom till livs överraskade vår lärare oss genom att i stället ge sig på hinduismen. Första frågan blev den något oväntade: Är det nån som kommer ihåg några hinduiska gudar?
Efter det hade han ett gott öga till mig resten av året (oförtjänt givetvis). Det där första intrycket räddade mig, mitt intresse för religion var i övrigt lågt. Jag fick näst högsta betyg, utan att för den skull vara mer än närvarande på resterande religionstimmar.
Men så är det inte. Det är första intrycket som är intressant. För där lyckades tydligen både jag och Blackwater Park. Och att det liksom mitt religionsvetande egentligen var ganska substanslöst och ytligt. Det stämmer också.
Nr: 2070/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar