SPARKS – INTERIOR DESIGN – 1988
Under hela 80-talet experimenterade Ron och Russell Mael med allt från eurodisco till synthpop och electro. Det var på gott och ont.
Gamla fans som gillade deras småfräcka och elaka poplåtar lämnade bröderna åt sitt öde, men de fick andra fans och följare främst från leden av synthrockare med lång lugg.
Interior Design bryter dock den bombastiska Depeche-trenden. Det är en minimalistisk skiva med bara Ron och Russell själva, utan något band bakom sig som de annars brukade ha.
Bara en synth, knappt någon gitarr alls, ett synnerligen sparsmakat sound för att komma från 80-talets Sparks.
Det delvis nya soundet på Interior Design var inget som imponerade på vare sig gamla eller nya fans. Det finns många som än idag hävdar att skivan är en av bröderna Maels tråkigaste och mest enformiga under hela deras karriär.
För egen del har jag svårt att jämföra den med något annat eller ställa den vid sidan av andra sparksalbum. Jag tycker dock den mer mer lyssningsvärd än till exempel de tidiga 80-talarna Whomp That Sucker och Angst In My Pants. Interior Design är inte så överväldigande bombastisk som de föregångana. Den kan till och med kännas tämligen behaglig att lyssna på i jämförelse.
Interior Design är ett tämligen svårhittat album på vinyl. Vilket är ganska naturligt då inte särskilt många köpte den när skivan var ny.
Dessutom var slutet av 1980-talet den period då CD-skivan började ta över allt mer. Jag gissar att de flesta, de få som ville ha den, köpte CD:n i stället.
Nr: 2046/2222
Under hela 80-talet experimenterade Ron och Russell Mael med allt från eurodisco till synthpop och electro. Det var på gott och ont.
Bara en synth, knappt någon gitarr alls, ett synnerligen sparsmakat sound för att komma från 80-talets Sparks.
Det delvis nya soundet på Interior Design var inget som imponerade på vare sig gamla eller nya fans. Det finns många som än idag hävdar att skivan är en av bröderna Maels tråkigaste och mest enformiga under hela deras karriär.
För egen del har jag svårt att jämföra den med något annat eller ställa den vid sidan av andra sparksalbum. Jag tycker dock den mer mer lyssningsvärd än till exempel de tidiga 80-talarna Whomp That Sucker och Angst In My Pants. Interior Design är inte så överväldigande bombastisk som de föregångana. Den kan till och med kännas tämligen behaglig att lyssna på i jämförelse.
Dessutom var slutet av 1980-talet den period då CD-skivan började ta över allt mer. Jag gissar att de flesta, de få som ville ha den, köpte CD:n i stället.
Nr: 2046/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar