Ett gediget Torssonverk

TORSSON – TORSSON – 2016

Att komma i rätt stämning för att orka med Torssons knepigheter kan vara besvärligt. Det går inte att försätta sig i den där lite luriga stämningen själv. Med hjälp av lite ihärdighet och ett antal gamla torssonlåtar brukar det där dock fixa sig ganska snabbt för den som är van.

När man väl hamnat där och börjat uppskatta och förstå dessa nordvästskånska rockhjältar, är det däremot ohyggligt svårt att ta sig ut ur deras värld. Det går allt som oftast till överdrift.

Äh va fan, det går alltid till överdrift. Det kanske inte upplevs så av den som befinner sig där, men för dem som håller till i närheten är tillståndet påfrestande.

Det brukar därför till slut bli omgivningen som säger ifrån och obarmhärtigt drar ner volymen på förstärkaren utan att bekymra sig om att det just då handlar om ost, vin och fotboll eller om tre kusiner eller som det gjorde förr om farsan av fanjunkares grad, Einar och de tre citronerna eller om folket som står och röker bakom lasarettet.

Inte för att detta hjälper. Men situationen kan bli tillfälligt mer städad och uthärdlig för omgivningen, som med fasa minns hur det gick till när undertecknad ”upptäckte” Bryndwr Road.

Jag har precis fått hem Torssons nya cd-album, jubileumsskivan som markerar de 40 första åren. Jag har precis hamnat i den där stämningen jag nyss varnade för. Kan inte peka exakt på när det skedde men förmodligen ungefär när Bo Åkerström sjöng om dansbandet med gitarristen som spelade solo med darr. Där nånstans slog det till. Redan under tredje låten alltså. Hmm, jag vet...

Pressbild, foto: Anders Roos

Nya skivan har inget namn, den heter som jag förstår det bara Torsson. Band som gör så är antingen helt gröna eller har varit med så länge att alla anses känna till vad det handlar om. Torsson har varit med i 40 år. De kan alltså göra precis vad de vill.

Kanske är det därför de också har en jeansskjorta på omslagsbilden. Torsson är som sagt 40. Vill de ha jeanstyg så har dem det. Och vem vet, broderade namnlappar kanske blir en ny trend...nån gång.

Låtarna är helt nya även om flera av dem testats live under det gånga året. Själv minns jag bäst Tre kusiner från Jönköping våren 2016, som var en av den konsertens roligaste ögonblick.

Jag undviker att utnämna några särskilda storheter just nu. Jag kommer bara att ändra mig och ångra mig och hitta nya finurligheter jag inte upptäckte de första gångerna jag hörde skivan. Ett tips är dock Ost, vin och fotboll som skulle kunna bli en allsångshit.

Men att det är Torssons låtar går inte att missa. De handlar om alldagliga saker och i slutet händer som vanligt ingenting. Den stora smällen blir liksom aldrig av.

På förra plattan, Hälsningar från ledighetskommittén, kunde man ana att Torsson var på väg mot ett tyngre och rockigare sound. Så har det också varit på de konserter jag sett de senaste åren. Det finns dock inte mycket av det på detta album.

Jag vill nog påstå att jubileumsskivan har mer med debuten Att kunna men inte vilja att göra än med bandets senare album. Jo, det här är ett countrybonnarocknostalgiskt album, där åtminstone jag får Konsum och Klippan centrumkänningar igen. Det finns till och med en motsvarighet till Den italienske dansläraren, en instrumentallåt döpt efter klippanpersonligheten Sven Tall.

Jag hävdar att Torsson har gjort det igen. Jubileumsskivan är ännu ett gediget torssonverk som kommer att bli absolut nödvändigt för alla torssonfans och många fler. Omslaget är dessutom snyggt i sin enkelhet.

Delar av albumet har också släppts på en mini-LP med sex utvalda låtar. Den är beställd hos Dan Persson och kommer hem till mig efter årsskiftet.

Nr: 172/CD