ROLLING STONES – BLUE & LONESOME – 2016
Fredag kväll klockan 19.52 fick jag postavin i mobilen. 19.54 stod jag i kön på Konsum i Norrahammar. Kändes som jag var tillbaka till den där hysteriska gången jag hängde på låset och väntade på att Domus skivavdelning skulle öppna för att vara först med Pink Floyds The Wall.
Det var roligare i november 1979. Den här gången var det ingen trängsel vid disken. Alla de gamla rockhjältarna har ju för länge sedan passerat det hysteriska stadiet. Dessutom är jag inte helt säker på att folk i den youtubeklickande allmänheten nu för tiden har koll på sånt livsviktigt som skivsläpp.
Att stå i samma kö som folk med mjölk, ägg och glutenfritt majsbröd i korgarna gör att den där uppjagade stämningen kommer av sig. En gammal vinylfanatiker känner sig i denna miljö ensam och oförstådd. Som tur var höll kön käften. Det blev inga kommentarer typ ”varför ser han så konstig ut för”. Är folk i allmänhet bättre uppfostade än förr? (Nä, de uppfattar helt enkelt inte, de har blicken på sina mobilskärmar).
Hur som helst fick jag med mig Blue & Lonesome hem och har lyssnat på den nu och är naturligtvis förbluffad över det här bandets vitalitet.
Det är elva år sedan Stones släppte sitt senaste album, A Bigger Bang, vilket under tiden som gick kändes som en evighet, men som med den här skivan i handen känns som det vore igår. Förbluffande var ordet igen. Vilket annat band hade överlevt elva år?
Blue & Lonesome har dock inget med A Bigger Bang att göra. Det är ett coveralbum med blueslåtar. Man skulle med det kunna påstå att Stones därmed sluter cirkeln.
Deras första album 1964 var också en bluesplatta med covers (med undantag för att par egna ganska vilsna låtar). Ryktet om ännu en ny skiva nästa år har nått ut, men är kanske Blue & Lonesome Glimmer Twins hint om att det är slut nu?
Nä, nä, vänta. Att Stones var slut var vi säkra på redan 1982 när alla som trodde att de visste vallfärdade till Ullevi för att få se dem en sista gång.
Då var Tattoo You den skiva alla var övertygade om skulle bli den sista och Jaggers rosa spandexbyxor skulle bli den sista flimmrande bilden man skulle ha av tiderna största rockband.
Så inga slutsatser dras denna gång. Blue & Lonesome skulle kunna vara bara ännu en fas i stenarnas rullande. Men att den slutna cirkeln finns där går inte att komma förbi.
Jämförelsen med debutskivan är ofrånkomlig. Skillnaden den här gången är över 50 års erfarenhet och en helvetes massa pengar på bankkontot.
Blue & Lonesome är med all rätt tyngd, pondus och erfarenhet. Debutskivan var kaxig och fräck, men är i sammanhanget en lättviktare. Rolling Stones gör det nämligen inte lätt för sig 2016.
Blue & Lonesome innehåller inga självklara gamla klassiker utan blueslåtar Mick Jagger letat upp på helt andra vägar än via några topplistor. Det gör Blue & Lonesome mer spännande än jag först vågade tro.
Soundet känns dessutom till en början nästan lite väl vågat. Det är avskalat, det finns en naken garagekänsla över låtarna som skulle kunna avslöja vem som helst utom Rolling Stones, vilka givetvis trivs hur bra som helst i ett dieseldoftande och utkylt källargarage. De gör det till sitt eget, det också. De har ju varit där förr.
Nr: 328/2222
Fredag kväll klockan 19.52 fick jag postavin i mobilen. 19.54 stod jag i kön på Konsum i Norrahammar. Kändes som jag var tillbaka till den där hysteriska gången jag hängde på låset och väntade på att Domus skivavdelning skulle öppna för att vara först med Pink Floyds The Wall.
Att stå i samma kö som folk med mjölk, ägg och glutenfritt majsbröd i korgarna gör att den där uppjagade stämningen kommer av sig. En gammal vinylfanatiker känner sig i denna miljö ensam och oförstådd. Som tur var höll kön käften. Det blev inga kommentarer typ ”varför ser han så konstig ut för”. Är folk i allmänhet bättre uppfostade än förr? (Nä, de uppfattar helt enkelt inte, de har blicken på sina mobilskärmar).
Det är elva år sedan Stones släppte sitt senaste album, A Bigger Bang, vilket under tiden som gick kändes som en evighet, men som med den här skivan i handen känns som det vore igår. Förbluffande var ordet igen. Vilket annat band hade överlevt elva år?
Blue & Lonesome har dock inget med A Bigger Bang att göra. Det är ett coveralbum med blueslåtar. Man skulle med det kunna påstå att Stones därmed sluter cirkeln.
Deras första album 1964 var också en bluesplatta med covers (med undantag för att par egna ganska vilsna låtar). Ryktet om ännu en ny skiva nästa år har nått ut, men är kanske Blue & Lonesome Glimmer Twins hint om att det är slut nu?
Då var Tattoo You den skiva alla var övertygade om skulle bli den sista och Jaggers rosa spandexbyxor skulle bli den sista flimmrande bilden man skulle ha av tiderna största rockband.
Så inga slutsatser dras denna gång. Blue & Lonesome skulle kunna vara bara ännu en fas i stenarnas rullande. Men att den slutna cirkeln finns där går inte att komma förbi.
Blue & Lonesome är med all rätt tyngd, pondus och erfarenhet. Debutskivan var kaxig och fräck, men är i sammanhanget en lättviktare. Rolling Stones gör det nämligen inte lätt för sig 2016.
Blue & Lonesome innehåller inga självklara gamla klassiker utan blueslåtar Mick Jagger letat upp på helt andra vägar än via några topplistor. Det gör Blue & Lonesome mer spännande än jag först vågade tro.
Nr: 328/2222
Det som slår en med "Blue & lonesome" är ju - precis som du skriver - det skitiga garagesoundet. Personligen tycker jag det är kul att de vågar låta så ruffiga. Det passar utmärkt till låtarnas och bandets karaktär. Om detta är slutet för Stones? Nja... jag tror ärligt talat att de kommer att köra på som vanligt tills en av de tre kvarvarande originalmedlemmarna (Mick, Keith och Charlie) dör eller blir allvarligt sjuk/dement. Men om det blir några fler plattor med nyinspelat material är förstås en annan femma. Det återstår att se.
SvaraRadera