SANTANA – CORAZON – 2014
Vilket gung och vilket sväng. När Carlos Santana på Corazon tar hjälp av en rad latinamerikanska rockartister blir det ett elektriskt möte.
2014 års Corazon är en häftig upplevelse där dessutom, kanske för första gången i Santanas gedigna produktion, nästan alla låtar har texter på spanska. Det är därför skivan kallats Santanas första riktiga latinoalbum.
Jag gillar verkligen den här skivan, Corazon har allt det där som gör musiken så ohyggligt lockande. När man sen lägger till Carlos Santanas eget gitarrspel, som alltid blixtrande och mycket karaktäristiskt, går det så klart inte att vara oberörd.
Med detta sagt först kommer jag sen till de lite tråkigare bitarna. För egentligen tycker jag inte att Corazon är särskilt märkvärdig för att vara ett album av en av vår tids allra största. Plattan är inte särskilt innovativt utan bygger nästan helt och hållet på gamla invanda principer.
Ända sedan 1999 och Supernatural har Santana jobbat med att ta in utomstående artister, sångare och andra musiker och låta dem ”göra grovjobbet”. Själv har han lirat gitarr...kanske inte i direkt i bakgrunden, men han har inte stått längst fram.
Framgångarna har varit växlande. Supernaturaul blev en gigantisk framgång, uppföljaren Shaman inte lika hyllad och tredje plattan på samma spår, All That I Am, till och med ifrågasatt.
Corazon är alltså ännu ett album enligt samma recept. Den här gången blir det dock betydligt bättre och intressantare än på många år.
Jag vågar inte peka ut exakt varför, men gissar att det beror på att Santana den här gången väljer att hålla sig på hemmaplan och har Mexiko och Latinamerika som mål.
För mig är det oerhört exotiskt att få höra brasilianske rock- och reggaestjärnan Samuel Rosa i första spåret Saideria. Jag klättrar i taket efter covern av Bob Marleys Iron Zion Lion där Santana lyckats locka med sig Ziggy Marley. Corazon är kanske inte banbrytande eller direkt innovativ, men är mycket underhållande.
Nr: 67/CD
Vilket gung och vilket sväng. När Carlos Santana på Corazon tar hjälp av en rad latinamerikanska rockartister blir det ett elektriskt möte.
Jag gillar verkligen den här skivan, Corazon har allt det där som gör musiken så ohyggligt lockande. När man sen lägger till Carlos Santanas eget gitarrspel, som alltid blixtrande och mycket karaktäristiskt, går det så klart inte att vara oberörd.
Ända sedan 1999 och Supernatural har Santana jobbat med att ta in utomstående artister, sångare och andra musiker och låta dem ”göra grovjobbet”. Själv har han lirat gitarr...kanske inte i direkt i bakgrunden, men han har inte stått längst fram.
Framgångarna har varit växlande. Supernaturaul blev en gigantisk framgång, uppföljaren Shaman inte lika hyllad och tredje plattan på samma spår, All That I Am, till och med ifrågasatt.
Jag vågar inte peka ut exakt varför, men gissar att det beror på att Santana den här gången väljer att hålla sig på hemmaplan och har Mexiko och Latinamerika som mål.
För mig är det oerhört exotiskt att få höra brasilianske rock- och reggaestjärnan Samuel Rosa i första spåret Saideria. Jag klättrar i taket efter covern av Bob Marleys Iron Zion Lion där Santana lyckats locka med sig Ziggy Marley. Corazon är kanske inte banbrytande eller direkt innovativ, men är mycket underhållande.
Nr: 67/CD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar